Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Johan Nilsson/TT
Bild: Johan Nilsson/TT

Mathias Bred: Konsten att kapa en kyrka

Socialdemokraterna har länge haft som mål att få inflytande över Svenska kyrkan.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Socialdemokraterna skriver om sina framgångar avslöjar de samtidigt hur de arbetat för att ta över Svenska kyrkan.

Det har kommit en bok om kyrkopolitik som hittills fått för lite uppmärksamhet i debatten. ”Reformismens väg” (Tankesmedjan Tiden 2020) av Jesper Bengtsson beskriver Socialdemokraternas relation till Svenska kyrkan. Eller som författaren själv formulerar det: ”hur politiska krafter under lång tid arbetat för att förändra en religiös institution”.

Boken ger en översiktlig historia över hur S sett på kyrkan. Från början var kyrkan och arbetarrörelsen fiender. För att inte stöta bort kristna arbetare gick partiet över till att se religionen som privatfråga. Men till sist ansåg man det bäst att ta kontrollen över kyrkan och förändra den.

Övertagandet skedde metodiskt. Bengtsson beskriver hur ”partiet har varit med och steg för steg flyttat kyrkans värderingar i progressiv riktning”. Som statsbärande parti kunde S växla mellan inre påverkan genom kyrkopolitiken och yttre påverkan genom staten och lagstiftaren.

Som viktig framgångsfaktor lyfts kyrkans centralisering fram. En milstolpe var ”när kyrkan för första gången fick en central ledning, en centralstyrelse”. Bengtsson konstaterar att ”modellen gjorde att partierna stärkte sin ställning”.

En annan kommandohöjd var själva gudstjänsten. ”Gudstjänsten ska utformas på ett sådant sätt att den ger uttryck för kyrkans öppenhet och demokratiska struktur”, och får ”inte bara vara prästens gudstjänst”. Språket ska ändras för att bli mer jämlikt. Därav omdaningen av psalm- och handböcker.

Reformarbetet har också handlat om vad författaren kallar ”en förändring av kyrkans inre liv”. Fokus beskrivs ha skiftat ”från att göra människor lyckliga i himlen till att göra dem lyckliga i den här världen”. Tidigare ärkebiskopen KG Hammar lyfts återkommande fram som ideologen bakom skiftet i perspektiv från evigheten till det sekulära.

På det hela taget genomsyras boken av en känsla av triumf. Författaren konstaterar mot slutet att ”som reformprojekt betraktat är förändringen av kyrkan nästan unik i sin uthållighet och sin långsamma men grundliga process”.

Boken bör tas på allvar. Jesper Bengtsson är en tung spelare inom socialdemokratisk opinionsbildning. Han är journalist med bakgrund som ledarskribent, förlagschef och chef för tankesmedjan Tiden. Hans resultat bygger på intervjuer med de mest initierade. Ingen utomstående hade fått tillgång till samma material. De som följt Svenska kyrkans utveckling har knappast heller anledning att ifrågasätta hans berättelse.

Varför kommer boken nu? Det verkar handla om att motivera S engagemang i det stundande kyrkovalet – visa vad man åstadkommit. Men samtidigt är boken ett avslöjande reportage. Den kunde ha haft undertiteln ”så kapade vi en kyrka”.