Alla som studerat vet att det är oklokt att vänta till sista stund med att göra sina läxor. Även om en lång period av passivitet kan vara behaglig leder krishantering i elfte timmen sällan till goda resultat. Situationen blir ändå värre när denna taktik tillämpas på beslut med storskaliga konsekvenser för ekonomin och infrastrukturen.
Sveriges regering har under lång tid förhalat beslutet rörande slutförvaring av uttjänt kärnbränsle. Detta beslut är driftskritiskt för Sveriges kvarvarande kärnkraft, men bröts ut – i strid med Strålsäkerhetsmyndighetens rekommendationer – från beslutet om mellanlagring och sköts på framtiden.
Även den pågående energikrisen präglas av godtyckliga beslut och uppskjuten hantering av kritiska problem. Redan 2014 varnade energiexperter för att ersättningen av svensk kärnkraft med oplanerbara energikällor riskerade att destabilisera det svenska kraftnätet (SvD 21/12 2014).
Ändå framhärdar energiminister Khashayar Farmanbar (S) med att både framställa vindkraften som planerbar (Sveriges Radio P1 1/12) och att skylla elbristen på moderatledda kommuners motstånd mot fler vindkraftsanläggningar.
LÄS MER: Så sabbades den svenska elmarknaden
På snarlikt sätt valde regeringen 2018 att ignorera varningar från sin egen expertmyndighet Sveriges geologiska undersökning (SGU) när man beslöt att utvidga de gotländska Natura-2000-områdena på ett sätt som i somras omöjliggjorde fortsatt svensk cementproduktion. Detta ledde till en krisartad presskonferens i vilken dåvarande näringsminister Ibrahim Baylan fördröjde krisen genom ett tillfälligt undantagstillstånd. SGU:s egen utredning från i somras konstaterar lakoniskt:
“Det som nu sker med svensk cementproduktion är ett exempel på hur man kan inducera kritikalitet för en råvara helt på egen hand.”
Den gemensamma nämnaren för alla dessa kriser är kortsiktighet och reaktivitet – vilket i sin tur är resultatet av den förra regeringens spretiga konstruktion. Eftersom dess partier helt saknade gemensam ideologisk grund kom makten att vila på stelbenta kontraktsförfaranden och uppgörelser i enskilda frågor, där varje parti försökte bevaka sina egna hjärtefrågor – men där ingen tog ansvar för den övergripande politiska inriktningen.
Det är denna kontraktsparlamentarism som gjort Sveriges politik så ryckig, reaktiv och osammanhängande – eftersom de kontrakt som maktens terrorbalans vilat på inte haft utrymme för långsiktiga och sammanhängande konsekvensanalyser.
Från energipolitik till cementproduktion ansätts Sverige därför av ständiga inre konflikter, där kontraktsparternas olika framförhandlade ideologifragment kolliderar med varandra och med verkligheten. Och när det nu drar ihop sig till val – då hoppar alla partier av så att de kan skylla problemen på varandra och ånyo gå till val på sin egen renläriga politik.
Inte heller under min skoltid levererade grupparbeten speciellt imponerande resultat. Förhoppningsvis blir socialdemokratin mer benägen att göra sina läxor i rimlig tid som enpartiregering. Annars är det sannolikt att hela Sverige snart får underkänt.
LÄS MER: Sverige faller sönder medan ministrarna twittrar
LÄS MER: Elbristen är inget misstag i MP:s värld – den är själva målet
