Under de senaste åren har radikala klimataktivister genomfört demonstrationer genom att blockera vägar och limma fast sig på landningsbanor på flygplatser. Nu kan ytterligare en metod läggas till listan över effektsökande aktioner.
På flera håll i världen har aktivister från gruppen ”Just stop oil” genomfört aktioner på konstgallerier och museum. Syftet är att protestera mot användningen av fossila energikällor. Metoden går till enligt följande: Ett berömt verk väljs ut, och under stor uppståndelse limmar aktivisterna fast sig vid eller på tavlan samtidigt som de skanderar budskap om att världen håller på att gå under.
I två uppmärksammade fall har aktivisterna även hällt ut mat över målningen innan de limmat fast sig. För några veckor sedan kastade två aktivister tomatsoppa på en av Vincent van Goghs mest berömda tavlor, Solrosor, som hänger på National Gallery i London. Under söndagen kastades potatismos på Claude Monets Les Meules på Barberinimuseet utanför Berlin. Ramen till tavlan ska ha skadats.
Klimataktivisterna själva hävdar att de genomför sina aktioner på ett sätt som inte permanent skadar målningarna. Trots detta har aktivisterna fått massiv kritik i både sociala och traditionella medier världen över.
Men om de inte permanent skadar tavlorna, åtminstone inte på ett särskilt allvarligt vis, är det verkligen något att bry sig om?
LÄS MER: Klimataktivisterna är inga hjältar
Ja, det är det. En uppenbar anledning till att trenden med att ta sig in på museum och gallerier och löpa amok är farlig är att det – trots att det inte är intentionen – finns en stor risk att en tavla förstörs i tumultet. Och det är inte vilken konst som helst som aktivisterna valt ut, utan världens mest kända verk, vars värde knappt kan mätas i pengar.
Men vad som är lika provocerande är just att de ger sig på konst. Att sätta sig på vägar eller försöka stoppa flygplan från att lyfta är givetvis idiotiskt, men det finns trots allt en sorts logik i det utifrån ett miljöperspektiv. Vill man inte att folk ska flyga sätter man sig på landningsbanan. Alla förstår kopplingen även om det förstås inte leder till något positivt för någon inblandad eller miljön.
Kopplingen mellan att gå på museum och att vi måste minska vårt oljeberoende är dock inte lika solklar. Vad har van Gogh med Storbritanniens klimatpolitik att göra? Inget. När aktivisterna skriker ”vad är mest värt, konst eller livet?” har de tagit konsten – i det här fallet vårt gemensamma kulturarv – som gisslan. Signalen är att ingenting är heligt, inte ens dessa mästerverk, och att vi måste göra som de säger om vi i fortsättningen vill kunna gå på museum och gallerier ostört.
Det är ett uttryck för en kombination av narcissism och fanatism. Narcissism eftersom aktivisterna sätter det egna behovet av att uttrycka sin politiska ideologi framför andra människors rätt att ta del av några av världens mest uppskattade målningar. Fanatism eftersom de tror att en stark politisk övertygelse ger en rätten att sätta sig över alla andra normer och lagar i samhället.
Att de ger sig på just konst är också särskilt känsligt. Att konstnärer och författare fängslas och till och med mördas är tyvärr inte något som enbart hör historien till. Det är svårt att inte tänka på Islamiska statens sprängningar av uråldriga moskéer och kyrkor eller terroristen som attackerade författaren Salman Rushdie nyligen. Att försöka begränsa konstnärliga uttryck och människors rätt att ta del av dem med hänvisning till egna politiska övertygelser är en sorts sekttänkande: Allt anses sekundärt kampen och idéerna bakom denna kamp.
Klimataktivisternas syfte är inte att införa censur till dess att vi har löst klimatkrisen och de har inte brukat våld mot någon människa. Men deras tillvägagångssätt gör att klimatfrågan dras i smutsen. Metoderna som aktivisterna använder sig av hör inte hemma i ett civiliserat samhälle. Och de skapar inte direkt sympati för klimatrörelsen eller dess målsättningar.
