För en svensk som råkade se amerikansk politisk TV-debatt på TV för 20-30 år sedan kunde diskussionen där borta framstå som ytlig, gapig och verklighetsfrånvänd. Amerikanska politiker och mediepersonligheter verkade sällan diskutera konkreta politiska reformer utan offentligheten dominerades ofta av känslor, stark polarisering och personfixering.
I dag lever vi en medial verklighet i Sverige som närmat sig den amerikanska. Är det så enkelt som att vi slaviskt tar efter allt amerikanerna gör med lite fördröjning? Eller handlar det om andra saker?
För vissa är förklaringen att högerpopulister gjort entré i politiken och skapat kaos. Men det är en förklaring som bara skrapar på ytan. Högerpopulismen har inte fötts ur tomma intet, den har slagit igenom på bred front i hela västvärlden för att det av olika skäl – som inte alltid behöver vara rationella – funnits en efterfrågan både hos väljare och i den mediala dramaturgin. Ny Demokratis Ian och Bert, Fremskridtspartiets Mogens Glistrup eller Nationella Frontens Jean-Marie Le Pen slog dessutom långt tidigare, just för att de gick genom rutan.
En ännu mer utbredd förklaring till att vår offentlighet ser ut som den gör är digitaliseringen och sociala medier. Nätets genomslag har självfallet påverkat vårt samhälle på ett genomgripande sätt, inklusive den politiska debatten. Men även här är det lätt ett fastna i ett allt för enkelspårigt perspektiv. Nätet är inte så mycket en orsak som en förstärkare, och snarast en fortsättning på tidigare utvecklingslinjer.
Under sommaren presenterade forskare en samlingsstudie om sociala mediers påverkan på våra politiska uppfattningar (SR 28/7). Mer specifikt hade man undersökt hur Facebook påverkade väljarnas uppfattningar i det amerikanska valet 2020.
Resultatet visade att Facebooks algoritmer och berömda ekokammare inte påverkade väljarna i någon nämnvärd utsträckning. För medieforskarna är det inte något sensationellt resultat. Man har även tidigare konstaterat att talet om algoritmer, filterbubblor och ekokammare saknar vetenskapligt stöd (GP 11/7 2019) (Forskning och Framsteg 16/11 2017) .
Det här kan kanske tyckas förvånande. Vi vet ju att algoritmer på sociala medier ger oss mer av det vi redan har klickat på, liksom vi vet att en hel del människor främst söker bekräftelse för sina befintliga ståndpunkter på sociala medier.
Men att många söker bekräftelse på sociala medier är faktiskt inte samma sak som att de bestämmer människors åsikter. Att få bekräftelse kan förstärka redan befintliga politiska uppfattningar, på samma sätt som de kan förstärka människors tro på konspirationsteorier. Däremot finns inget stöd för att digitaliseringen verkligen har fått fler att tro på konspirationsteorier.
Vissa människor är helt enkelt mer benägna att hålla sig till slutna tankesystem. Det är en fråga om psykologi snarare än teknik. I pressens barndom fanns en lika stor oro för att tidningarna skulle manipulera människor och hetsa dem till konflikt, i synnerhet sedan tidningen blivit en massprodukt. Efterhand insåg man dock att pressens makt var begränsad. Tidningarna kan påverka vad människor pratar om, men inte alls i så stor utsträckning vad de ska tycka.
Svensk offentlig debatt har trots dessa gamla sanningar inom medieforskningen präglats av påståenden om att sociala medier skapar en ”dödsspiral” för demokratin eller att ”trollfabriker” på Internet har makt att avgöra vem som vinner val. På samma sätt har de traditionella mediernas kritiker blåst upp tidningarnas och Public Service påverkansroll till ofantliga proportioner.
Ett skäl till den här förklaringens popularitet är förstås att de som har haft stor kontroll över ordet alltid känt sig hotade av ny teknik som minskar maktkoncentrationen, medan de som tidigare inte haft en röst lätt ser den nya tekniken som en välsignelse och den gamla tekniken som förklaringen till att de själva inte har fler anhängare.
Bägge sidor överskattar mediers makt och hur lättpåverkade vi är – eller rättare sagt hur lättpåverkade folk i allmänhet antas vara. De som varnar för detta ser ofta sig själva som ett under av insikt, förnuft och självkontroll medan majoriteten närmast betraktas som en lättledd fårskock. Övertron på medieteknikens makt skapar sin egen dramaturgi där ett fåtal aktörer manipulerar flertalet.
Men dramatiseringen, utpekandet av styrande onda krafter och aktörer, är i själva verket en del av samma medielogik – en logik som i sin tur går tillbaka på mänsklig psykologi och vårt behov av att orientera oss i världen. Minns att amerikansk TV såg ut så här långt innan Internet fanns i var mans ficka.
Det har alltid, i modern tid, funnits en liten minoritet med starka politiska uppfattningar och en majoritet med ett ganska ljumt intresse för politik. Digitaliseringen har gjort de starka politiska uppfattningarna mer synliga. Det blir ett problem först när vi låter det digitala, eller om man så vill det mediala, bli styrande för politiken och skildringen av den, i stället för hur politiken påverkar vardagsproblemen för människor.
Det ligger i mediernas natur att de inte bara avbildar verkligheten utan aktivt är med och skapar den. Ett färskt exempel är att en handfull koranbrännare har lyckats sätta nyhetsagendan för hela sommaren och därmed försatt Sverige i en konflikt med islamister världen över, med ett ökat terrorhot som följd. Ingen av koranbrännarna är egentligen någon makthavare. En granskning av DN visar i stället att de flesta av dem kan beskrivas som personer med ”trassliga liv” (DN 21/7).
Att en okänd person bränner upp en bok borde egentligen vara en icke-händelse. Det blir enbart en nyhet på grund av (de förväntade) reaktionerna. Om det inte rapporterades i traditionella och sociala medier skulle det inte betyda något för någon. Medan en bilolycka eller ett politiskt beslut är en händelse oavsett om de rapporteras eller inte.
Nu går det inte att tänka bort förekomsten av sociala medier på 2020-talet, och traditionella medier ska självklart rapportera konsekvensneutralt. Men rent analytiskt går det inte att komma ifrån att de här ”händelserna” blir händelser just på grund av att de rapporteras.
Digitaliseringen har egentligen bara skyndat på en utveckling som föregick den, nämligen ”medialiseringen” av verkligheten, eller att bilden av verkligheten blivit en del av verkligheten. Det är kärnan i den ofta missförstådda postmoderna analysen.
Den franske postmodernisten Jean Baudrillard beskrev på 1980-talet USA som ett land där bilden av saker och människor tagit över verkligheten. Det är så framtiden ser ut i ett samhälle som befriat sig från ”självklara” kollektiva tankesätt och levnadsformer. Den från traditionen befriade individen har inget annat att förhålla sig till än bilder och föreställningar.
En del postmodernister har velat bejaka ”det postmoderna tillståndet”. Men det följer inte logiskt av analysen. Många vantrivs i en värld där allt flyter, alla har sin egen sanning och ingenting tycks beständigt. Därför kan vi också se en motreaktion där man vill höra ”sanningen” och se ”verkligheten” befriad från olika bilder och berättelser om den – en längtan som är lika stark hos högerpopulistiska ”systemkritiker” som etablissemangets ”faktagranskare”.
Men i grunden är inte det (post)moderna samhället något vi kan välja bort genom att skruva lite på algoritmerna, moralisera, slå fast hur det ligger till eller låsa in oss med likasinnade. Däremot kan vi förhålla oss på olika sätt till det.
Hur vår offentlighet ser ut hänger helt enkelt intimt samman med hur vårt samhälle i övrigt ser ut. Det går knappast att förändra det offentliga samtalet utan att förändra samhället. Det för oss tillbaka till politikens grundfrågor.
Lösningen finns vare sig i någon ny revolutionerande teknik eller omfattande kontroller och förbud. Lösningen finns i ett samhälle där människor kan tänka självständigt, men också är förankrade i ett fungerande och konkret vardagssammanhang. Det sistnämnda är viktigt. Förankring och individualitet står inte i någon motsättning – tvärtom. Individen behöver ett ta avstamp i något som upplevs verkligt för att kunna vara en självständigt fungerande person, som inte dras med i de digitala virvelströmmarna eller söker sin trygghet i fantasier och medial bekräftelse. Politikens roll är att sätta ramarna för ett sådant samhälle.
Den som är förankrad i konkreta, icke-utbytbara relationer och fysiska sammanhang, kan också acceptera att andra människors konkreta verklighet ser olika ut. Det är på sätt och vis motsatsen till den mediala och digitala logik som inte känner några gränser, en gränslöshet som dock funnits med oss som lockelse lika länge som vi trott oss kunna forma världen till vår egen avbild.
LÄS MER: Överlever Upplysningen 2000-talet?
