Det har talats mycket om konspirationsteorier på senare år. En vanlig uppfattning är att det beror på Internet. Men något stöd för att fler tror på konspirationsteorier i dag än tidigare finns inte. Internet har gjort dem mer synliga och möjligen förstärkt tron på dem hos den subgrupp som är extra intresserad av sådana föreställningar.
Det som förenar alla konspirationsteorier är att det finns en ”dold agenda” hos en liten men inflytelserik grupp i samhället som styr bakom kulisserna. Den mest kända konspirationsteorin är troligen den om att ”judarna styr världen”, som genomsyrade nazisternas världsbild och fortfarande är utbredd i stora delar av Mellanöstern. I andra versioner är det frimurarna som styr, eller ett fåtal elitpersoner och kapitalister inom till exempel Bilderberggruppen. Konspirationsteorier kan också vara mindre dramatiska: som att månlandningen aldrig ägt rum.
Det finns åtminstone två tankefel hos de flesta konspirationsteorier. De överskattar våldsamt enskilda individers makt och förmåga att påverka stora skeenden och de underskattar svårigheten i att hålla något hemligt och skapa enighet även i små grupper. Makten i världen är inte koncentrerad på det sätt som konspirationsteoretiker förställer sig. De flesta makthavare tvingas ständigt förhålla sig till yttre omständigheter. Dolda agendor är på sin höjd möjliga i avgränsade hierarkiska organisationer med tät sammanslutning i toppen, tydliga konkreta mål och medel till sitt förfogande. Men även där är det svårt att undvika läckor och missöden, speciellt över tid.
Konspirationsteorier är vanligast i samhällen där tilliten till offentliga institutioner och medier är låg. De ger en skenbar förklaring till hur världen hänger ihop. Konspirationsteorier har en viss familjelikhet med enkla religiösa föreställningar, där en gud eller flera styr och ställer bakom kulisserna. För människan har ett behov av att förstå världen och att framhålla enskilda individers agens ligger nära till hands, eftersom det är det vi är vana vid i vår vardag. Samhällets komplexitet är ofta allt för stor för att ta in, ännu mindre intuitivt är det att tänka i termer av strukturer eller att saker sker utan att det finns en plan.
I diskussionen om konspirationsteorier finns det samtidigt en olycklig tendens att ställa dem emot ett fromt accepterande av sakernas tillstånd och ett okritisk accepterande av de motiv som makthavare lägger fram för sitt agerande. I värsta fall avfärdas även seriös maktkritik som konspirationsteorier där harmoniperspektivet – att politiker agerar för sina väljares bästa, tjänstemän gör som de blir tillsagda och konkurrensen alltid är rättvis – blir det enda tillåtna och intressemotsättningar avfärdas.
Att det exempelvis finns en konspirationsteori om ”den djupa staten”, där dolda nätverk inom staten styr i kulisserna, betyder inte att alla analyser av särintressen inom statsapparaten kan avfärdas som nonsens. Tvärtom är det sedan länge ett seriöst forskningsfält inom statskunskap, sociologi och ekonomi. Byråkrater kan ha andra intressen än politikerna eller medborgarna i allmänhet. De kan exempelvis ha en avvikande utbildnings- eller klassbakgrund med andra värderingar, eller de kan ha intresse av att expandera sin budget och sitt inflytande. Beslut kan också fattas av ren bekvämlighet och utan intresse för konsekvenserna.
På samma sätt kan representanter för storföretag, internationella organisationer eller EU-byråkratin ha ett annat och starkare intresse för globalisering än gemene man. Det är inte en konspirationsteori att påpeka det.
Bland företrädare för dessa perspektiv återfinns den amerikanske radikale sociologen C. Wright Mills som 1956 gav ut studien ”The Power Elite”, några år senare varnade president Dwight D. Eisenhower 1961 för ”det militärindustriella komplexet” och på 1970-talet slog Public Choice-skolans teorier om nyttomaximerande byråkrater igenom och belönades 1986 med Nobelpriset i ekonomi. Staten och makthavarna agerar inte nödvändigtvis för det allmännas bästa.
Den seriösa maktkritiken skiljer sig från konspirationsteorierna genom att den inte tar sin utgångspunkt i medvetna beslut hos makthavare som går ut på att skada allmänheten för egen vinning, utan i bakomliggande strukturer såsom ekonomiska intressen, rädsla, utbildning, gemensamma värderingar och erfarenheter hos grupper. Maktkritiken tonar snarast ner de enskilda individernas agens och framhåller strukturernas betydelse. Människan är mindre rationell än hon tror och möjligheterna att styra målinriktat begränsade.
Det här betyder inte att maktkritiker alltid har rätt. Karl Marx kan sägas vara den främste bland maktkritiker – och hans perspektiv tillför onekligen något till förståelsen av samhället – men hans teser om ofrånkomliga klassmotsättningar, ideologisk överbyggnad för att skyla intressen och befrielse genom revolution är just teorier som inte går att falsifiera, det vill säga testa empiriskt.
Ganska ofta gynnas faktiskt helheten även om olika parter och grupper i samhället har motstridiga intressen. Det är grundargumentet för liberal marknadsekonomi. Men det bygger på insikten att det krävs ständigt arbete med spelregler och institutioner för att kanalisera människors ofta egoistiska drivkrafter och en vaksamhet mot maktmissbruk. Därför är det viktigt att hålla isär seriös maktkritik från konspiratoriskt tänkande.
