”Vad händer med de elever som inte blir godkända, undrade vi lärare. Svaret löd att de skulle utgöra en så oerhört liten grupp, att vi inte ens behövde tänka på dem.” Pedagogikforskaren Jörgen Tholin minns hur ansvariga ställde en ljus prognos i sikte då ett nytt betygssystem sjösattes under 1990-talet. ”Icke godkänd” skulle inte skapa det som lärarna fruktade.
Sedan dess har betygssystemet bytt kostym ytterligare en gång och i dag är F, underkänd, ett öde som drabbar 14 procent av grundskoleeleverna i något av kärnämnena svenska, matematik eller engelska.
Det är något med Sverige och extrema reformer på skolområdet. Dessa har under våren gått att följa i ”Vem mördade skolan” och nu i ”Det svenska skolexperimentet”, där kommunalisering, friskola och skolpeng, betygsförändringar, en radikal kunskapssyn och pengadriven digitalisering tillsammans fått en stabil grund att förvittra. Det som utmärker kanonaden av reformer är att de tröskas igenom fort, inte sällan med skrala utredningsunderlag och tveksamma bevekelsegrunder, ofta i direkt konflikt med lärarkåren.
Vid varje skifte har utredarna och systemkonstruktörerna varit ytterligt trosvissa. Göran Persson, central i Socialdemokraternas positionsskifte i betygsfrågan, lovade ett helt nytt, oprövat, betygssystem som särskilt skulle gagna svaga och utsatta elever. Med detta skulle klassamhället gå sin slutrond.
Så kom de målrelaterade betygen med lokalt utformade betygskriterier och så småningom IG. Varje skolenhet hade att göra sin egen uttolkning av innebörden av ett visst betyg. Det blev, för att uttrycka det enkelt, rörigt. Jan Björklund drev igenom ny reform med ännu mer utrymme för godtycke, diffusa krav och hårdare utslagning. Förra året satte F stopp för drygt 15 000 elever på väg till gymnasieskolan.
LÄS MER: Här är nästa katastrofområde i svensk skola
Det kanske är så att svåra ting måste få ta tid. Frits Wigforss (1886-1953), lektor i matematik, pedagogik och psykologi lade grunden för ett system som långt bättre än det nuvarande förmådde att skapa likvärdighet i bedömning och säkerställa kunskapsnivå. Genom gediget testarbete – 16 000 elever i årskurs 2-6 – tog Wigforss fram standardiserade prov i läsning och räkning för dåvarande folkskolan.
Detta var första steget i att komma ifrån de nervpressande inträdesprov som skapade höga trösklar mellan skolformerna. Wigforss ville inte ha bort betyg per se, men väl de lokala prov, där bedömningen av elevens kunskapsnivå varierade skarpt mellan olika lärare (såsom i dag). Alltför ofta skåpades läsbegåvningar från enkla hem ut och då fanns ingen väg vidare från folkskolan.
Wigforss testning skapade nära nog objektiva kontrollinstrument, där standardproven gav lärarna orientering till var deras klass skulle hamna i fördelning av betygen 1-5. Den som upplevt det relativa betygssystemet vet dock att också detta bjöd på mindre begåvade uttolkningar, i form av att ”femmorna tagit slut”. Det var inte Wigforss avsikt att skapa sådan stelhet; systemet skulle hålla för att läraren på individnivå avvek upp eller ner från de procentsatser som standardproven gett i utfall.
Kanske är det en evig sanning: reformers oavsedda konsekvenser är alltid väsentligt fler och ibland långt värre än de avsedda. Desto större anledning att genomföra förändringar med sans.
LÄS MER: Skolan är ingen experimentverkstad för byråkrater
LÄS MER: En skola som struntar i faktakunskaper sviker barnen
