I början av sextiotalet gick Göteborg in i en lång stagnation. Under tre decennier pendlade befolkningssiffrorna ständigt kring 425 000, med några tusen upp eller ned. Det som växte var regionen, och det var långväga pendlingsorter som Kungsbacka som växte mest. Men några år in på nittiotalet bröts det utdragna stillaståendet, och plötsligt började staden växa igen. Utvecklingen har varit ojämförligt mycket starkare än under ”rekordåren” och nästa år bryter kommunen igenom 600 000-strecket. Var och en kan idag se förändringen med blotta ögat.
Det var absolut inte politiken eller de kommunala förvaltningarna som var orsaken till att expansionen drog i gång. Går man tillbaka till nittiotalets långtidsplanering var den helt inriktad på att stillaståendet skulle fortsätta.
Orsakerna får i stället sökas i att Göteborg hade stora fördelar av globaliseringen och de friare kapitalmarknaderna. Möjligheterna skapades av vårt läge och storlek: vi är Skandinaviens största hamn, vi har tillgång till bästa tänkbara tekniska utbildning genom Chalmers plus ett stort universitet och vi är centralpunkt för en storstadsregion som har en miljon invånare.
Våra styrkor som etablerings- och bostadsort var alltså mycket goda och utvecklingsbara när tempot i globaliseringen drogs upp. När fordonsindustrin nu digitaliseras och elektrifieras är fördelarna ännu större: när kapital- och kommunikationsmarknaderna digitaliserades var Stockholm i centrum för all utveckling. Det förändras nu. Vi är på väg mot ett läge där de mest dynamiska och teknikintensiva delarna av näringslivet finns i Göteborg.
Men våra problem är lika uppenbara som möjligheterna, vilket också ställer stora krav på stadens politiker. Grundläggande saker som politiken måste kunna hantera på ett trovärdigt sätt är integrationen, skolsituationen, trafiken och bostadsfrågan.
Olyckligtvis kan vi konstatera att vi är mycket långt från det. Situationen i våra jättelika utanförskapsområden visar snarare tecken på att förvärras. Samtidigt har bristen på verklig planering gjort att stadens expansion urartat till ett slumpmässigt letande efter lucktomter där det gått att riva gamla industrier eller bensinstationer. Den sönderryckta tillväxten har både förvärrat segregationen och skapat en trafiksituation som bara kan beskrivas som ett oorganiserat kaos.
Stadens politiker har alltså visat sig helt oförmögna att leva upp till den kravbild som tillväxten skapar. Den som letar efter ett parti som ens försöker ge en trovärdig bild av framtidens Göteborg letar förgäves. Bristen på helhetssyn gör sedan att det politiska handlandet faller sönder i oändliga förhandlingar och gräl om detaljer som mynnar ut i absolut ingenting.
Handlingsförlamningen är allra tydligast i de kommunala bolagen, där svaga styrelser mals ned av starka företagsledningar och de egna partiernas ovilja att ta beslut. Under fyra år av alliansstyre expanderade därför de kommunala bolagen kraftigare än de gjort på flera decennier, och alla de antikverade arenorna i centrum står kvar lika orörda som någonsin.
I stället letar de handlingsförlamade partierna oavbrutet efter detaljfrågor som de tror ska fånga små väljargruppers intresse. Politikernas hetaste debatter fastnar ständigt i detaljer om att hus ska byggas med påhängda kolonner och pelare, bredare ägande förvandlas till en fråga om kanelbullarnas bästa eller om subventionerade kossor ska få promenera runt på en äng.
Det gör att politiken urartar i enklast tänkbara slagord som ingen mer än de närmast sörjande orkar bry sig om. Bristen på verklig politisk vilja och styrka får sedan till effekt att den kommunala tjänstemannakåren och byråkratin ständigt växer och blir allt starkare.
Det är en sorglig utveckling som förvandlat politikerna till dåliga birollsinnehavare. Handlingsförlamningen och bristen på verklig relevans förklarar dessutom både varför vi nu står inför en ny våg av kraftig utflyttning till regionen och varför partierna de senaste tre decennierna förlorat långt mer än hälften av sina medlemmar.
LÄS MER: Våra stadskärnor har blivit glas- och betongöknar
LÄS MER: Den goda staden – mer än privat och offentligt ägande
