För ett par veckor sedan vädrade oppositionsrådet Jonas Attenius (S) sin oro för hur det skulle gå med kanelbullarna i Haga (GP 27/3). Bakgrunden är den infekterade politiska striden om utförsäljning av kommunala hyresrätter i Göteborg. Socialdemokraterna är emot utförsäljningar av en mängd skäl men varnar nu också för att privata bostadsföreningar inte kommer att ta samma ansvar för butikslokaler, föreningar och restauranger som de kommunala bolagen gör i dag, vilket skulle kunna skada en unik stadsdel som Haga där många ombildningar planeras.
Attenius för dels fram risken att fristående företagare ersätts av kedjor, dels risken att butikslokaler i bottenplan ombildas till bostäder. Det sistnämnda kan kommunen förhindra genom att reglera verksamheten i detaljplanen, vilket också S vill göra inför varje enskild ombildning. Den borgerliga oppositionen har ställt sig oförstående till detta och ser det främst som ett försök att sätta käppar i hjulet.
Det bör sägas att Socialdemokraterna ska ha en eloge för att man numer engagerar sig för målet om en trivsam stad och aktivt förespråkar bevarande av stadsmiljöer och byggande i traditionell stil. Det har historiskt inte varit S bästa gren i Göteborg, tvärtom. Farhågan att butikslokaler skulle ombildas till bostäder i just Haga får dock sägas vara ganska grundlös. Haga är ett av Göteborgs främsta turistområden och det finns knappast några kommersiella skäl att omvandla butiker till bostäder längs Haga Nygata. En reglering i detaljplanen kan förstås göras, men det behöver inte ske akut i samband med de eventuella ombildningarna – vilket indirekt skulle fördröja dem.
Att det kommunala bolaget Göteborgslokaler – som har hand om uthyrningen av de kommersiella lokalerna i de kommunala bostadsbolagen – har en så dominerande ställning i Haga underlättar förstås både samordning och planering. Man kan skapa en mix av verksamheter som understödjer varandra, skapar mervärde och ger stadsdelen en viss karaktär. Att det fungerar bra i dag handlar dock i hög grad om samarbetet med Haga företagarförening, som representerar de privata verksamheterna, dels på att de kommunala bolagen har rekryterat rätt personer att hantera dessa frågor.
Det finns däremot ingen garanti att kommunalt ägande automatiskt ger trivsammare gator eller stadsdelar. Haga har snarast unikt goda förutsättningar med sitt centrala läge, kända ”varumärke” och kulturhistoriska bebyggelse. I exempelvis Majorna och Kungsladugård finns gott om kommunägda bostäder vars butikslokaler är underutnyttjade eller i vissa fall till och med ombildade till bostäder – trots att området och bebyggelsen är attraktivt. I det senare fallet skulle en större andel bostadsrätter med all sannolikhet öka den lokala köpkraften och förutsättningarna för att driva olika verksamheter.
Därmed inte sagt att bostadsrättsföreningar alltid är optimala hyresvärdar för kommersiella lokaler. Bostadsrättsföreningar har lekmannastyrelser och lider dels ofta av bristande professionalism, dels riskerar de att agera kortsiktigt vinstmaximerande för att hålla nere de egna avgifterna.
Privata fastighetsbolag har större möjligheter att tänka långsiktigt. Ett exempel är fastighetsägaren Christer Harling från Lerum som för ett antal år sedan var den pådrivande kraften för att förnya Magasinsgatan och Vallgatan i centrala Göteborg. Det blev ett bra slutresultat med stenlagda gårdsgator och varsamt upprustade hus med blandade verksamheter. Det krävde dock ett samarbete med både andra privata aktörer och kommunen.
Privata aktörer, både fastighetsägare och butiksägare, har ett långsiktigt egenintresse av att skapa trivsamma kvarter och gator. De har också fördelen jämfört med kommunens tjänstemän att de kan agera mer flexibelt och entreprenöriellt – och därmed vara nyskapande. Oavsett om vi talar om det av kommunala bostadsbolag dominerade Haga eller det privatdominerade Centrum krävs det dock goda kontakter mellan privata och offentliga aktörer. Att de inblandade klarar att samarbeta och tänka långsiktigt och strategiskt kring stadsutveckling.
Sverige är fullt av exempel på misslyckad stadsutveckling. Många svenska småstäder har exempelvis utarmats av att kommunpolitiker och stora, ofta utifrån kommande, kommersiella intressenter gemensamt prioriterat etablerandet av externa köpcentrum. Kommunpolitikerna har velat skapa arbetstillfällen genom att få grannkommunens invånare att åka över gränsen för att handla. De stora handelskedjorna har sökt stordriftsfördelar. Följden har blivit döda och otrygga stadskärnor.
För en storstad som Göteborg är inte risken för sådana dikeskörningar lika stora. Men det finns ändå utmaningar för centrumhandeln. Ska man långsiktigt skapa en attraktiv innerstad krävs kommunpolitiker som förstår att detta är en mycket mer komplex utmaning än vad de ideologiskt förenklade käpphästarna kring privat och offentligt ägande ger sken av.
En förutsättning för att privata aktörer ska ta ett större helhetsansvar är ofta personligt ägande med förankring på orten. Det privata kapitalet bör vara tillräckligt stort för att ägarna ska kunna göra strategiska investeringar och tänka långsiktigt – men inte så stort att det tappar den lokala förankringen eller det personliga ansvarstagandet. När fastigheter köps upp av anonyma investmentbolag med säte i Stockholm eller rentav utomlands försvinner lätt denna koppling och vi får en utarmad och opersonlig stad.
Storleken och den lokala förankringen är med andra ord avgörande för att det privata kapitalet ska skapa goda förutsättningar, inte bara för sina aktieägare utan även på platsen där det verkar.
Det är helt enkelt skillnad på kapital och kapital. Stat och kommun spelar här en avgörande roll för vilka konkreta uttryck kapitalismen tar sig över tid. Det offentliga kan antingen befrämja storskalighet, kortsiktig nyttomaximering och masskonsumtion – eller tvärtom gynna ett mer organiskt och lokalt förankrat näringsliv. I Tyskland har staten försökt göra det sistnämnda, genom olika regleringar i syfte att förhindra kapitalkoncentration, och inte minst genom att stödja ett decentraliserat bankväsende med fokus på lokal utveckling. Det har inte hindrat Tyskland från att samtidigt vara en ledande exportnation med globala företag.
Den svenska socialdemokratin har i stället haft en tradition av att ensidigt satsa på stordrift i allians med storföretagen. Kooperationen bidrog starkt till att leda handeln mot stora volymer, hyresgästföreningen bidrog till att leda bostadsbyggandet mot massproduktion och dominans för ett fåtal byggherrar utan lokal förankring, allt i prispressens namn.
Miljonprogrammet och ”Citysaneringarna” på 1960- och 1970-talen gick i denna anda. Kommunen köpte upp eller lät fastigheter förfalla för att kunna riva dem och gav plats åt massproducerade och storskaliga byggnader och koncentration av affärer som skulle vara tillgängliga via bil. Ett typiskt exempel är Nordstaden i Göteborg som drevs fram av storbanker och politiker i skön förening. De massiva rivningarna av gamla arbetarkvarter i staden är ett annat exempel, som om de i stället rustats upp hade gett centrala Göteborg en oerhört attraktiv prägel i dag. Prioriteringen av stora trafikleder var en del av detta tankesätt som vi lever med än i dag.
Att Socialdemokraterna lokalt börjat tänka om i sin syn på stadsutveckling är välkommet, om än väldigt sent påkommet. Men de behöver förstå att lösningen inte alltid är offentligt ägande, som lätt skapar byråkratiska låsningar.
Svenska politiker måste inse att marknader och privat kapital inte är några abstraktioner utan alltid formas av rådande regleringar, historiska vägval och hur maktfördelningen ser ut.
