Utan att vara särskilt identitetspolitiskt lagd så gillar jag politiker man kan känna igen sig i. Som vågar visa sig dödliga. Jag gillar politiker som letar efter lösningar, samförstånd och samarbete i stället för tvärt om. Därför gillar jag L-ledaren Johan Pehrson. Jag upplever honom som autentisk och rak. Därför blev jag lite sned när en av våra främsta mobbare gav sig på honom, och då jag aldrig tidigare försvarat en liberal minister så tänkte jag göra det. Jag har heller aldrig citerat en frikyrkopastor i en kolumn, så jag tänkte göra det också.
För en tid sedan lyssnade jag på Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan. Han predikade om att vara sin nästas välsignelse. Om vikten av att se det vackra i sin nästa i stället för att klaga på vad man uppfattar som dåligt. Jag tänkte då att pastor Piensoho borde bli politiker. För det anslaget behövs i politiken. Och på de flesta ställen i samhället.
Sen läste jag skribenten Alex Schulman i DN och blev påmind om ett helt annat anslag. Ett anslag liknande tvärtomleken utifrån vad pastor Piensoho predikar. Att Schulman är en klassisk skolgårdsmobbare är känt. Men när han fått jobb på en fin tidning så kan han ju inte sin vana trogen bara sparka nedåt och håna någon lite "random", utan måste finna en politiskt korrekt anledning att karaktärsmörda någon.
I sin senaste krönika har han hittat ett kort på Ulf Kristersson där statsministern ler lite fult. Utifrån det dömer Schulman honom till att vara en "smilande liten ögontjänare". Han går sedan vidare och kallar en annan minister för clown. Så långt ändå inom ramarna. Försvaret är att han ändå sparkar, eller snarare, hånar uppåt.
Det som sedan framkommer, och som fick mig att bli övertygad om att Johan Pehrson är på rätt spår, var Schulmans illa dolda förakt för folk som inte rör sig i de finare kretsarna. ”Vanlisarna” som äter korv med bröd och tycker kebab är gott. Den som får företräda den föraktade vanliga människan i kolumnen är Johan Pehrson. Schulman beskriver hur Pehrson: ”ramlar in i ett rum” (ingen klass) ”med senapsfläck på skjortan” (ingen stil), han frågar ”vad är klockan?” (ingen koll) och ”hinner vi med en kebab?” (okultiverad).
LÄS MER: Ge oss en arbetsförmedling värdig ett folkhem
Men, att bli spottad på för sin vanlighet av en mobbare som adopterats av överklassen och kultureliten är inget dåligt betyg för någon som vill företräda bredare grupper. Det Johan Pehrson kan komma att uträtta med den vanlighet Schulman föraktar, är att göra ett folkparti av Liberalerna igen. Han kan vara den politiker som kavlar upp ärmarna på den senapsfläckade skjortan och bli folkets arbetsmarknadsminister. Ett statsråd som ser till att den mobbningskultur, det exkluderande och det klassförakt Schulman och hans gelikar representerar förpassas till historiens avskräde.
Jag ser framför mig när Pehrson ramlar in med buller och bång i riksdagens talarstol och gör en folklig tolkning av pastor Piensoho och säger: Se potentialen i människan. Det finns en plats för alla på arbetsmarknaden för det är precis på den marknaden alla ges möjlighet att integreras. Och alla i kammaren reser sig upp och applåderar folkets minister över partilinjerna.
Fotnot 1: Kritiken jag riktar är egentligen inte mot Alex Schulman, honom tycker jag mest synd om. Däremot så är det anmärkningsvärt att DN sprider hans mobbningstexter.
Fotnot 2: Hade inte Johan Pehrson haft ett så pass illojalt parti att släpa på så skulle han kunna uträtta mer och bättre.
LÄS MER: Vänsterns SD-propaganda skrämmer människor på riktigt
