Du klär dig som en hora. Det fick ”Yasmina” höra från sin pappa när hon var elva år gammal. Yasmina, som inte vågar uppträda med sitt riktiga namn, är i dag närmare 40 år och huvudpersonen i SVT:s dokumentär ”De inlåsta hedersflickorna”.
När hon är fjorton, efter att ha blivit misshandlad av sin far och kontrollerad av sin familj sedan tio års ålder, tar hon kontakt med socialtjänsten och ber dem om hjälp. Det slutar med att hon blir inlåst på ett så kallat SiS-hem: Statens institutionsstyrelses anstalter som huserar ungdomar som lider av missbruk eller har allvarliga psykosociala problem samt ungdomar som har begått grova våldsbrott, men är för unga för att dömas till fängelse.
SVT har gjort en större granskning av socialtjänstens insatser för att hjälpa unga som har utsatts för hedersförtryck. Av den framgår det att i åtminstone 20 fall har ungdomar spärrats in på SiS-hem, likt Yasmina. Att låsa in dem på anstalt ses som ett sätt att skydda dem från sina familjer, då murarna är så höga och hemmen så ogenomträngliga att släkten inte kan ta sig in.
Trots att hemmen – som är ökända för att vara våldsamma och dysfunktionella – inte är utformade för ungdomar som har fallit offer för hedersförtryck. Om man inte låser in dem finns det en risk att ungdomen blir mördad eller bortgift, säger en chef inom socialtjänsten som intervjuas i dokumentären.
LÄS MER: Minskad tillit kommer att stå Sverige dyrt
Men att låsa in unga människor som är i behov av skydd och stöd är ett oförlåtligt svek. Vissa flickor uppger att de är så rädda för att bo på SiS-hem igen att de hellre återvänder till sina familjer. Det är inte förvånande om de förlorar sin tilltro till samhällets förmåga att hjälpa dem. De förpassas enbart från en tillvaro där de kontrolleras av sina familjer till en tillvaro där de kontrolleras av myndigheter.
Att det ens kan ske visar att trots utbildningsinsatser, straffskärpningar för brott med hedersmotiv och flera uppmärksammade hedersmord de senaste 20 åren så har samhällets skyddsnät fortfarande inte anpassats efter ett Sverige där mer än 200 000 personer lever under hedersförtryck. Hederskultur verkar fortfarande behandlas som ett perifert fenomen, inte något som drabbar hundratusentals människor. Det leder till att lösningarna många gånger är provisoriska, illa genomtänkta eller dåligt anpassade efter situationen.
Exempelvis berättar Yasmina att hon först placerades i ett familjehem bara några kilometer ifrån sin egen familj. Målet var att familjen senare skulle återförenas. Hur kan det ens vara ett tänkbart utfall i en situation där familjen utgör det största hotet mot ens säkerhet? Trots att socialtjänsten har mer kunskap om hedersförtryck i dag än när Yasmina placerades för 15 år sedan arbetar den alltför ofta fortfarande utifrån ett familjeorienterat perspektiv, enligt organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF).
Hur lång tid ska det ta innan myndigheterna hinner i kapp med verkligheten? Yasminas olyckssystrar- och bröder förtjänar bättre än så här.
LÄS MER: Tala klarspråk om hedersförtrycket
