”När världen kom till Ronneby”. Så heter Tom Alandhs senaste dokumentär, som finns på SVT play, om hur en liten stad i södra Sverige förändrades i samband med de stora flyktingströmmarna 2015 och 2016. På mycket kort tid tog Ronneby emot drygt 3000 asylsökande.
Staden beskrivs, i dåtid, som en idyll. Men under de senaste åren har både otryggheten och Ronnebybornas misstroende gentemot varandra tilltagit. Skolområdeschefen för gymnasie- och vuxenutbildningen förklarar att man har infört kameraövervakning och passerkort. Polisen berättar att människor inte vågar vittna. Handlare, trötta på otryggheten och utpressningsförsök från kriminella gäng, lämnar butikslokalerna i centrum. Äldre vågar inte gå ut efter mörkrets inbrott.
I en intervju med den lokala P4-kanalen beskriver dokumentärmakaren sin film som ”en skiss av Ronneby, i förhållande till en muralmålning” (P4 Blekinge 7/1). Om ”När världen kom till Ronneby” är en skiss av Ronneby, är den också en skiss av vad som sker i ett samhälle när tilliten minskar.
Oftast talar man om tillit på nationell nivå, och då bedöms den alltjämt vara hög i Sverige. Men undersökningen Tillitsbarometern tittar närmare på tilliten i svenska lokalsamhällen. Skillnaderna är enorma från stad till stad – och till och med mellan stadsdelar i samma stad.
Ronneby är en av städerna som sticker ut, där tilliten är låg. Den har minskat drastiskt från 2009 till 2020. Det vill säga: sedan den stora asylinvandringen till Ronneby. Drygt 40 procent av de svarande säger att de aldrig vågar gå ut ensamma när det är mörkt. Knappt sju procent ger samma svar i Sorsele.
Mönstret är tydligt. Städer och stadsdelar med stor etnisk mångfald uppvisar låg tillit medan den är mycket högre i områden med en homogen befolkning. Det är inte heller konstigt att vi litar mer på människor vars kultur är densamma som, eller åtminstone påminner om, vår egen.
Utifrån Tillitsbarometerns fynd tycks den amerikanska statsvetaren Robert Putnam få rätt i sin tes: tilliten minskar när den etniska mångfalden ökar. Det borde vara särskilt relevant när invandringen, som i Sverige, ökar från länder i Mellanöstern där befolkningen har låg tillit till staten och dess institutioner.
Historiskt sett har det etniskt homogena Norden präglats av ovanligt hög social tillit jämfört med såväl Europa som resten av världen. Tilliten har kallats för ”det nordiska guldet”. Förutom att den gör vardagen trevligare blir livet enklare. Om människor litar på varandra och på institutionerna fungerar allt lite smidigare, eftersom man inte ständigt behöver ta höjd för att bli lurad. På ekonomiska kallas det för att transaktionskostnaderna minskar.
Exemplet Ronneby visar vad som händer när transaktionskostnaderna ökar. Företagsamheten minskar när butiksägare stänger. Kostnaderna för kommunen stiger när skolor behöver använda sig av fler säkerhetsåtgärder. Inkomsterna minskar för de lokala restaurangägarna när människor inte ens vågar gå ut och äta efter att det har blivit mörkt. Det blir dyrt när tilliten sjunker.
Förutom att kostnaderna ökar i ett samhälle med sjunkande tillit så ökar också behovet av kontroll. Lars Trägårdh, forskningsledare för Tillitsbarometern och professor i historia, menar att Sverige rör sig från ett tillitsbaserat samhälle till ett som bygger på kontroll och övervakning (SvD 4/7 2020).
Mycket talar för Trägårdhs sak. Förut räckte det med att medborgare svor på heder och samvete att de uppgifter som de lämnade till statliga myndigheter var korrekta. Men det tillhör det förflutna.
Med tanke på de omfattande bedrägerier med skattemedel som har avslöjats när det gäller allt från assistansersättning till omställningsstöd för företagare vore det fel att låtsas som att vi fortfarande lever i det gamla alla-vill-göra-rätt-för-sig-samhället. Men nu tycks svenska myndigheter utgå från att de flesta som vill ta del av bidrag och ersättningar ägnar sig åt fusk och fiffel.
Fler kontrollmekanismer och ökad byråkrati införs för att stoppa fusket. Och förhoppningsvis avskräcker det svindlarna, men det gör också livet svårare för både medborgare och företagare när reglerna blir fler och krånglet ökar. Sverige tycks bli mer som resten av världen. Kanske borde ”När världen kom till Ronneby” egentligen heta ”När världen kom till Sverige”.
