I SVT:s dokumentär ”De inlåsta hedersflickorna” får vi följa Yasmina. En ung kvinna som sedan hon var liten utsatts för hedersvåld av sin familj och som på grund av rädslan för föräldrarna var tvungen att fly från sitt hem. Yasmina placerades under sina tonår 17 gånger på 13 olika ställen under en tidsperiod på tre år, varav den första placeringen var endast några kilometer från hennes föräldrars hem. Det är en alarmerande mängd placeringar, men vi är inte förvånade. Detta är vad som sker när kunskap om hedersvåld saknas.
Socialtjänsten bedömde att Yasmina utsatte sig själv för fara och att hon därför behövdes spärras in på ungdomshem. En ”lösning” som både gjorde socialtjänsten och Yasminas föräldrar nöjda då de hade henne under kontroll. En flicka som söker hjälp riskerar alltså att gå från ett fängelse till ett annat.
Krävs kompetens
Dessvärre är Yasmina bara en av hundratals utsatta flickor som mött samma öde på flykt från hedersvåldet. Den som är i behov av skydd anses således få bäst hjälp genom att ”vårdas” på samma sätt som ungdomar som begått grova våldsbrott eller som har missbruksproblematik. Vi på GAPF accepterar inte att detta ses som den enda lösningen för flickor som Yasmina. Vad som krävs för att göra reell skillnad för hedersutsatta flickor är kompetens, långsiktig planering och insatser över tid. Ansvaret för att skydda hedersutsatta får aldrig läggas på dem själva. Det är kommunen som bär det yttersta ansvaret att skydda våldsutsatta barn.
Dokumentären synliggör även vilka förödande konsekvenser socialtjänstens familjecentrerade arbetsmetoder har för dessa flickor. Visserligen hjälpte Socialtjänsten Yasmina att få skyddade personuppgifter, men i samband med att hon låstes in bedömde socialtjänsten att det inte längre var nödvändigt och i stället beviljade socialtjänsten föräldrarna att besöka Yasmina på den institution där hon var placerad. Kontrollen och påverkan av henne kunde fortsätta vilket medförde att Yasmina inte vågade vittnade mot sin pappa och han dömdes inte för det hedersvåld han utsatt sin dotter för.
Lyckas inte skydda
Trots en ökad medvetenhet om hedersrelaterat våld och förtryck är GAPFs erfarenhet att även i de fall personalen erhållit utbildning om hedersvåld lyckas man inte skydda och hjälpa de utsatta, eftersom utbildningarna utgår ifrån ett familjeorienterat perspektiv där individens rättigheter får stå tillbaka för familjens bästa och intresse. Finns kunskapen utsätts inte flickor för den risk det innebär att återgå till sin familj. Finns kunskapen beviljas i stället insatser som möjliggör att dessa flickor kan bygga upp ett nytt liv som möjliggör en återanpassning till samhället. Insatser som de utsatta har rätt till. Insatser som Yasmina inte fick.
För att stärka skyddet och säkerheten kring flickor utsatta för hedersvåld krävs:
– Att kunskapen om hedersvåld finns i alla led: socialtjänsten måste ha kompetens om hedersvåld för att kunna avgöra vilka insatser och skyddsåtgärder som är lämpliga. Kunskapshöjande insatser om heder ska inte utgå från kulturrelativism eller ett intersektionellt perspektiv.
– Att skyddade boenden med hedersutsatta som målgrupp har en högre säkerhetsnivå än andra boenden.
– Att även IVO, inspektionen för vård och omsorg, har kompetens om hedersvåld så att de vid en granskning kan avgöra om boenden brister i sin verksamhet när det gäller placerade hedersutsatta flickor.
– En särskild tillståndsplikt för att driva skyddade boenden för hedersutsatta. Detta skulle säkerställa både att rätt kompetens och säkerhet uppfylldes.
Finns kunskapen utsätts inte flickor för den risk det innebär att återgå till sin familj
Det behövs också ett större fokus från samhällets aktörer på att lagföra de som begår hedersrelaterade brott. Det är dags för samhället att blicka framåt och skapa metoder och arbetssätt som bidrar till att stärka skyddet för hedersutsatta utan att inskränka individens rättigheter likt Yasminas fall.
Chefen för den socialtjänst som ansvarade för Yasminas ärende säger att hedersrelaterade ärenden är svåra att hantera och att om de inte låser in flickorna så riskerar de att "hamna i media för att de är bortgifta eller mördade" i stället. Efter flera års arbete, efter all den lagstiftning som antagits hade vi hoppats på att socialtjänstens snarare resonerade i termer av vad som i störst utsträckning tillgodoser de utsattas rättigheter.
Sabina Landstedt, stödsamordnare hos GAPF
Karin Gyllander, utbildningssamordnare hos GAPF
Sara Mohammad, verksamhetsansvarig för Riksorganisationen GAPF - Glöm Aldrig Pela och Fadime.