Mörkret har sänkt sig över Hässleholm. Bokstavligt talat, alltså. Hösten 2023 började kommunen släcka all gatubelysning på statliga och enskilda vägar. Samma sak har hänt i Heby, Osby, Eskilstuna – och fler kommuner står på tur.
Gatubelysningen som håller på att demonteras byggdes ut under efterkrigstiden. Då tändes landsbygd och tätorter upp i takt med att Sverige fick välstånd och välfärd. Nu släcks den ner – ironiskt nog i takt med hur många upplever att samhället drar sig tillbaka.
Ljus signalerar framtidstro. Mörker blir ett budskap om det motsatta. När skjutningar, sprängningar och ett oroligt omvärldsläge redan tynger människors vardag, ska de nu också mötas av ett nytt mörker på vägen hem. Bilresan, cykelturen och kvällspromenaden blir en annan under de månader om året när solen knappt visar sig.
Kommunpolitiker vet förstås att belysning inger trygghet. Gatlamporna står dessutom redan där. Så varför kan de inte fortsätta lysa?
Förklaringen är att anläggningarna måste moderniseras enligt nya krav. Men det är långt ifrån tydligt vem som ställer dem, eller varför de är utformade som de är.
Hässleholm skyller i likhet med andra på Trafikverket som kräver tätare stolpar och krocksäkra armaturer. Myndigheten har i detta fall inget budgetansvar, bara regelmakt. Vilket är ett säkert sätt att driva upp kostnader utan att behöva bära konsekvenserna.
Trafikverket svarar att kommunerna har försummat underhållet, och nu kommer notan. Visst finns här en god poäng: Kommuner är notoriskt dåliga på att vårda basal infrastruktur.
Men förklaringarna tar inte slut där. Ett EU-direktiv kräver att elförbrukning ska kunna mätas – vilket i Sverige tolkats som krav på individuella elmätare för varje belysningsgrupp. Tidigare räckte schablonfakturering. Nu krävs nya, dyra anläggningar.
Som lök på laxen håller elbolag på att gräva ner elledningar. Men de behöver inte ersätta de kablar som också försörjde gatubelysningen. Resultatet? Lampor står utan ström, utan att någon tagit beslut om att släcka dem.
Vi har med andra ord ett fulländat byråkratihaveri: en kravställande myndighet utan betalningsansvar, kommuner som skjutit upp underhåll, överimplementering av EU-direktiv och elbolag som inte behöver betala hela kostnaden för sina handlingar.
Bara i Hässleholm hade fortsatt belysning inneburit 100 miljoner kronor i nyinvesteringar. Andra kommuner biter i det sura äpplet och omprioriterar i budgeten. Det är inte heller bra, eftersom kostnaden då tas från annan infrastruktur eller från skola, vård och omsorg. I värsta fall blir redan höga kommunalskatter ännu högre.
I regeringen vilar ansvaret på Kristdemokraterna. Infrastrukturminister Andreas Carlson, civilminister Erik Slottner och landsbygdsminister Peter Kullgren måste samla aktörerna – och inte lämna rummet förrän lamporna är tända igen.
För det här handlar inte bara om ljus. Gatlampor är ingen perifer detalj i den kommunala verktygslådan. Belysning är ett av de mest vardagsnära löftena ett samhälle ger sina medborgare: tryggheten finns här. Sverige ska inte vara ett land där mörkret breder ut sig.
