Det blev medial turbulens kring Feministiskt initiativs (Fi) avskedsgåva till kommunfullmäktige. Stina Svensson, tidigare gruppledare, föreslog att statyn ”Sittande flicka” skulle försvinna från Rådhuset. I dess ställe ville Svensson se ”en mer lämplig utsmyckning”, exempelvis en kvinna som ”får behålla kläderna på”. Begäran avslogs. Statykampen är avgjord, för den här gången. Likväl finns det skäl att titta närmre på förslaget. Vad berättar det om Fi:s kultursyn och prioritering?
I Svenssons tolkning är en naken kvinnokropp i konsten inget annat än ”ett objekt” och som sådant en symbol för könsmaktsförtrycket. Därför är den olämplig för allmänheten. Om denna kultursyn endast gällde Fi hade det kanske inte varit något att bry sig om, med tanke på hur få som numera röstar på dem. Tyvärr ingår de i en större politisk strömning där konstuttryck i alla dess former, liksom museer, främst ska uppfostra oss medborgare. Om så krävs, lägger man historien till rätta så att den tjänar den politiska agendan. Betraktaren ska lydigt lära sig rätt värdegrund.
Under de år som de rödgröna huserade på kultur- respektive utbildningsdepartementet var konsten och forskningens frihet satt under press. Signalen till kulturutövare och forskare var tydlig: genus- och mångfaldsperspektiv, tack. Det kan vara värt att påminna om, när försöket till lokal staty-revolution knyts till att de politiska vindarna har vänt på riksplanet.
Men tillbaka till Göteborg. Stina Svensson skriver att statyn med flickan ”blivit en symbol för ojämställdheten inne i Rådhuset”. Det låter illa, men hur ser det ut? Ser man till ledamöterna i kommunfullmäktige under innevarande mandatperiod har alla partier, utom Moderaterna, en fördelning som kan räknas som jämställd. Vidgar vi perspektivet till de kommunala förvaltningarna, finner vi att kategorin ”chefer med underställda chefer” består av 73 procent kvinnor. Visst finns det anledning att fundera över ojämställdhet inom kommunen. Bara av en annan sort än den Fi för fram.
”Nu är det mer dödstyst än någonsin” säger Svensson och hänvisar till att jämställdhet inte tar plats i Göteborgspolitiken. Vilka frågor har då Fi drivit under föregående mandatperiod? Bland de motioner som partiet lagt finns bilfria söndagar i stan och vegansk norm vid kommunala möten. Jag finner inget om insatser kopplade till det förtryck som följer av hederskultur, vår tids stora jämställdhetsfråga. Kanske är det lättare att peka på det olämpliga med en naken sittande flicka i stengöt inne i Rådhuset, än en livs levande förorts-kvinna som inte får välja sina egna kläder.
Det är gammal vänsterlära att bara vilja se ett sorts förtryck, oberoende av sammanhang och tid. Det är det Svensson kallar könsmaktförtrycket ”som fortfarande genomsyrar alla delar av världen, alla samhällsklasser, och alla svenska kommuner.”
Hallå, 2002 ringde och vill ha tillbaka sin verklighetsfrånvända vänster! Det var då Gudrun Schyman, partiets grundare, förnekade förtryck i hederns namn med den famösa frasen: ”det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.” På vänsterfronten inget nytt. Samma normkritik, samma strukturella blindhet, samma icke-frågor över två långa decennier.
