”Lägg dig bara platt. Annars blir du kvar där för evigt. Ditt rättvisepatos säger något annat, men det är inte värt det.”
Det är rådet som mellanchefen Jeppe ger till den olycklige Bo, andreklarinettist i Köpenhamns Symfoniorkester. Bo har beordrats gå i HR-terapi, eftersom han ställt en taktlös fråga till den vackra Anastacia på stråksektionen: ”När du är ensam hemma och spelar cello, händer det att du är naken då?” Hon tar inte alls illa upp. Frågan hade kunnat hanteras mellan två vuxna. Men en kollega agerar kränkthetsombud och kommer fäktande med policy. Och så sätter utredningscirkusen i gång, där enda vägen ut ur företagspsykologens klor är att just lägga sig platt. Bo erkänner att toxisk maskulinitet gjort honom till en representant för patriarkatet och lämnar rummet förödmjukad. ”Det handlar inte om dig. Du är bara ett offer för förvaltningen”, tröstar Jeppe.
Episoden ovan är hämtad från den danska tv-serien ”Orkestern” (SVT Play), som med satirens medel klär av samtiden. När jag binge-tittade på serien i höstas, funderade jag på om den inte handlar mer om Sverige än om vårt grannland. Vår diskrimineringslag fastslår att arbetsgivaren måste agera vid risk för diskriminering. Det behöver alltså inte vara så att någon faktiskt farit illa eller blivit kränkt, det räcker att en risk identifieras.
I universitetsvärlden har detta skapat bisarra utredningsförlopp, där den lärare som berättar hur det de facto förhåller sig kan uppfattas som en sådan risk. Det drabbade exempelvis professor Germund Hesslow på läkarutbildningen i Lund, då hans föreläsning om forskningsläget avseende skillnader mellan män och kvinnor (på gruppnivå) anmäldes och konstaterades utgöra en risk.
Det hände också Inga-Lill Aronsson, docent i musei- och kulturvetenskap vid Uppsala universitet. På en direkt fråga om hur man söker på ras i gamla arkiv uttalade hon det ord man måste skriva in: n-ordet. Då rullade maskineriet i gång, med sittningar som får scenerna i ”Orkestern” att blekna. Om frågan kom upp ånyo, rekommenderades Aronsson att i stället för att säga ut svaret, skriva in ordet i datorn, eftersom ”datorn inte kan bli kränkt”. Hon fick avge ett löfte att aldrig yppa ordet igen.
Detta är ett av de fall som nyligen aktualiserades i Kalla Faktas (TV4) granskning av hur cancelkultur och identitetspolitik hotar den akademiska friheten. I Ivar Arpis och min bok Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020) finns fler exempel för den som vill blicka in i en värld, där känslor tillåts trumfa förnuft och vetande.
Utbildningsministerns aviserade översyn är därför både angelägen och välkommen.
Problemet är dock vidare än så. Professor Sten Widmalm ser hur allt fler samtalsämnen och politiskt laddade frågor blir ”no-go-areas”. Det sätt på vilket samhället och dess byråkratier söker motverka främlingsfientlighet och sexism tycks snarare göra att vi vågar tala mindre med varandra över gruppgränser. Detta göder tystnadskultur och självcensur.
Pessimisten Woody Allen lär ha sagt ”Livet imiterar inte konsten, livet imiterar dålig tv.” Mycket tyder dessvärre på att han har rätt, men kanske kan riktigt bra tv också avväpna ett alltmer absurt arbetsliv. Ge dig själv lite terapi i jul och se ”Orkestern”.
LÄS MER: Normkritiken gäller inte när det är kvinnor som bestämmer
