Jag känner en av nämndemännen som tjänstgjorde i det uppmärksammade så kallade snippamålet. Det är en person som för mig representerar det bästa inom arbetarrörelsen. Han har varit fackligt engagerad under lång tid, men även partipolitiskt aktiv. Jag hade förmånen att sitta i samma styrelse en tid och hans kunskaper hjälpte både mig och nämnden att fatta väl underbyggda beslut. Inte alltid i främsta ledet men alltid tillgänglig för ett vänligt stöd.
Det hör till saken att politiskt engagemang för de flesta förtroendevalda inte enbart handlar om arvoderade uppdrag. Min kamrat har ägnat en ansenlig del av sin fritid åt olika sorters ideellt arbete inom arbetarrörelsen. Utan den sortens insatser under kvällar och helger skulle våra politiska partier inte överleva. Det är lätt att glömma det när det mesta av nyhetsrapporteringen fokuserar på våra heltidsarvoderade politiska företrädare.
Så efter 14 år som nämndeman inträffar snippamålet. Jag hoppas innerligt att Högsta domstolen tar upp fallet till ny prövning. Det som går att förstå känns konstigt, ja orimligt. Det är nu inget unikt i juridiska sammanhang. Men det som sen händer är ett haveri i politiskt ledarskap. Efter att partiet kallat till sig bägge nämndemännen väljer de att avsäga sig sina uppdrag.
Jag anser att tidigare justitieminister Thomas Bodström gör en korrekt analys när han beskriver nämndemannauppdraget som jämförbart med de övriga hovrättsjuristernas roll i målet. Detta är inte partiets egen lekstuga där man tillsätter och avsätter förtroendevalda av rädsla för vad folk ska tycka. Här handlar det om att hedra rättsstatens principer om att inte utöva politiska påtryckningar på det svenska rättsväsendet. Precis det som vi från Socialdemokraternas sida kritiserat andra politiker för.
I själva verket är det i situationer som denna det politiska ledarskapet prövas. Och här abdikerade man från sitt ansvar och lät detsamma falla tungt på de enskilda nämndemännen. Jag har inte pratat med min kamrat. Men jag kan mycket väl föreställa mig hur det känns när drevet går och dammluckan öppnar sig. Medier som jagar, inte bara den det berör utan även familjemedlemmar och vänner för att få information i ärendet. Så brukar det fungera.
LÄS MER: Jonsson (S) smiter från sitt ansvar
Men även hur ensam man plötsligt står i stormens öga. Min kamrat tiger och hedrar sekretessen trots att han säkert skulle vilja ge sin bild. Och när det politiska ledarskapet abdikerat bär han även detta lojalt utan att kommentera haveriet. Det hedrar honom men själv blir jag förbannad. Förbannad på ett klent ledarskap som i stället för att erkänna att man hanterade frågan helt uppåt väggarna skyller ifrån sig på medarbetare.
Detta är inte den arbetarrörelse som fostrat mig. Ingen är perfekt och alla kan göra fel. Det är mänskligt. Men när man abdikerar från sitt ledarskap på detta vis blir resultatet omänskligt. Vem ska våga axla partiets förtroendeuppdrag när man på detta vis slängs åt vargarna? Det är fundamentalt fel hanterat men också fruktansvärt elakt. Partiet kan bättre.
