Det måste blåsa hårt för att en socialdemokratisk toppolitiker ska falla. Även när partiet går på tvärs med grundläggande rättsstatliga principer. I fallet med de bägge socialdemokratiska nämndemännen som tvingades lämna sina uppdrag efter den uppmärksammade ”snippadomen” var det dock främst jurister som reagerade.
De reagerade dock desto hårdare. Förre justitieministern och partikamraten Thomas Bodström krävde distriktsordföranden i Göteborg – Mattias Jonssons – avgång. Professorn i civilrätt, Mårten Schultz, menade att Göteborgssocialdemokraternas agerande utgjorde den ”mest oroväckande politiska interventionen i den dömande verksamheten från de senaste decennierna som jag känner till”. Stefan Blomquist, ordförande för nämndemännens riksförbund, betecknade det inträffade som ”ett svärdshugg mot hela rättssystemet” (Expressen 9/3).
Det dröjde lång tid innan Jonsson distanserade sig från vad som hänt. I en intervju med GP (10/3) lägger han skulden på en enskild tjänsteman för att partiet enligt uppgifter i DN sökte upp nämndemännen i deras hem och därefter fick dem att skriva under sin avskedsansökan på partiets brevpapper (DN 4/3, 9/3).
Hur troligt är det att denne tjänsteman agerade på eget initiativ? Jonsson gick ut på sin egen Facebooksida strax före klockan 12 samma dag som nämndemännen sa upp sig och meddelade att nämndemännen lämnat in sin avskedsansökan just ”vid lunchtid”, alltså i direkt anslutning till att Jonsson själv tillkännagav det. I samma meddelande kritiserar han domen och skriver att ”utfallet inte stämmer överens med lagstiftarens syfte med lagen”. Detta trots utfallet berodde på en bevisvärderingsfråga samt brottsrubriceringen. Jonsson har också kallat nämndemännens beslut att lämna sina uppdrag för ett ”klokt val” (SR 3/3).
Det är fullt legitimt att vara kritisk till hur Hovrätten resonerade. En av de tre juristdomarna reserverade sig. Domen ska också överklagas till Högsta domstolen. Men det ursäktar på inget sätt det socialdemokratiska partiets agerande. Man har bestraffat två nämndemän för hur de dömde i enskilt ett fall där de friat den misstänkte och röstat i linje med majoriteten av juristdomarna. Tydligare kan nästan inte ett angrepp på domstolens oberoende se ut.
Att själva domen var väldigt impopulär gör snarast agerandet värre. Det är när det blåser hårt kring domstolen som dess oberoende prövas, inte när alla är nöjda. Budskapet att partiet ville stötta nämndemännen saknar dessutom all trovärdighet. I så fall borde man tvärtom beklagat sig över att de lämnat sina uppdrag på grund av ett hårt tryck utifrån. En av nämndemännen ska dessutom ha bekräftat för Nämndemännens riksförbund att det har handlat om otillbörlig påverkan, det vill säga att de pressades av partiet (Expressen 9/3). Förhoppningsvis släpper inte förbundet detta. Vi kan inte ha ledande politiker som glider på sanningen och inte håller fingrarna från domstolsväsendet.
Socialdemokraterna i Göteborg har i praktiken behandlat nämndemännen som vore de anställda av partiet – inte oberoende domare. Budskapet till andra nämndemän är tydligt: tänk på partiets anseende. Jonsson talar om att ”se över rutinerna”, men verkar inte förstå att partiet inte ska ha kontakt med nämndemän i frågor som berör deras dömande funktion. Något hovrättspresidenten Anders Hagsgård också betonat (DN 9/3). Sådant stöd bör domstolen sköta.
Socialdemokraternas högste företrädare i Göteborg, Mattias Jonsson, som suttit i riksdagens justitieutskott, kan knappast skylla på okunskap om principerna för domstolarnas oberoende. Han borde ta sitt ansvar i stället för att skylla ifrån sig.
