Kriget i Ukraina påminner oss: Att söka asyl är en omskakande livshändelse. Omkring en miljon personer i Sverige – var tionde invånare – har erfarenheten eller har kommit hit som anhörig till en asylsökande. En erfarenhet som delas av så många behöver diskuteras, även av oss som inte delar upplevelsen.
Notera att en asylsökande inte finns med i folkbokföringen. Det är först när man fått uppehållstillstånd som man registreras som boende i Sverige. Det är därför Migrationsverkets begrepp ”nyanländ” står för en person som beviljats uppehållstillstånd och som kommunplacerats.
Det är byråkratiskt korrekt men mänskligt konstigt. Den ”nyanlände” har gjort sina första och sannolikt präglande erfarenheter av Sverige innan hen räknas i gemenskapen.
Historien om uppehållstillstånd är obehaglig för alla som ogillar tvång och tvångsmakt. Regelverket finns utvecklat i Utlänningslagen. Namnet andas exkludering. En särskild lag för ”utlänningar”, ska det behövas på 2020-talet? Jo, om man funderar en stund.
Betänk situationen. Den asylsökande har lämnat sitt gamla land och ber om tillstånd att få leva i Sverige. Hens existens är beroende av statsmaktens beslut om att bevilja eller avslå ansökan om uppehållstillstånd. I en ofta utdragen väntan på beslutet är tillvaron präglad av risk, osäkerhet och knappa resurser.
LÄS MER: Det är skillnad på flyktingar och flyktingar
Att tillvaron är svår märks bland annat i den självskattade nöjdheten med livet. Asylsökande som tillfrågas rapporterar mycket låga nivåer på en skala, mycket lägre än invånarna i Sverige och även klart lägre än invånarna i ett stort konfliktfyllt emigrantland som Irak.
Tvärtemot vad man skulle kunna tro verkar händelserna i mottagarlandet ha större direkt inverkan på de asylsökande än allt vad som hänt innan man kom fram. Det viktigaste skälet till de asylsökandes missnöje med livet är den limboartade existensen, mitt emellan och utan att höra hemma varken här eller där.
Konkreta bidragande faktorer till att man mår dåligt är hemlängtan och missnöje med de materiella villkoren vad gäller pengar och boende.
Tillvaron som asylsökande är så destruktiv att alla rekommenderar att den skall göras så kort som möjligt. Men det finns ett dilemma. Asylsökande vill mer än allt annat få uppehållstillstånd. Så gott som samtliga asylsökande anser också att man har rätt att stanna i landet. Den mottagande staten har dock ett annat mål: att fatta korrekt beslut utifrån lagstiftningen. Att fatta rätt beslut om något så viktigt att ta upp en ny medlem i gemenskapen tar tid och kräver resurser.
Det finns ingen perfekt väg ut ur dilemmat. Ett favoritförslag i debatten är att öka rättssäkerheten. Det är dock ingen lösning ens om staten är beredd ta kostnaderna. Den asylsökande är bara intresserad av rättssäkra processer om det ökar chansen att få stanna.
För den asylsökande, liksom för de allra flesta som vill ha generösa regler för flyktinginvandring, är kraven på ökad rättssäkerhet en omskrivning för att fler (de flesta) skall beviljas uppehållstillstånd.
Svårt alltså. Diskussionen behöver föras. Med både medkänsla och realism.
LÄS MER: Kommunerna betalar priset för regeringens migrationspolitik
LÄS MER: Har bilden av migrationen något med verkligheten att göra?
