När jag gick ut med att ett av mina bolag kulle skänka 20 procent av all försäljning till biståndsarbete i Ukraina fick jag ganska snart frågor om varför jag inte gjort samma sak gällande Syrien, Afghanistan och andra länder i krig.
Jag förstod först inte frågans innebörd, men såg snart att flertalet kolumnister, debattörer och tyckare resonerade att om du engagerar dig mer i Ukraina än andra krigsdrabbade områden i världen så är du om inte vanlig rasist, åtminstone smygrasist.
Jag har engagerat mig mer i Ukraina än andra konflikter i världen. Varför har jag det? Hur kommer det sig? Gör jag skillnad på ljusa och mörka? Gör jag skillnad på människor och människor?
När jag ärligt ställer mig frågan om jag gör skillnad på människor och människor, så visar det sig att jag gör det. Jag gör skillnad på män och kvinnor, barn och vuxna. Jag säger inte att det är rätt, men jag gör det.
När det kommer till krig och förföljelse så tycker jag att kvinnor och barn ska prioriteras. Jag har länge förordat könskvotering i migrationspolitiken, men just där gillas visst inte könskvotering ens av feminister.
Jag tycker att primärt att män ska skydda barn, kvinnor och sitt land. Säkerligen stenålder, men jag tycker det. Jag tycker det är skillnad på barn och vuxna, kanske ingen skräll. Gör jag skillnad på hudfärg? Oavsett hur jag vänder och vrider på frågan så är svaret nej.
Jag struntar fullständigt i hudfärg. Jag skulle, med risk för att reta identitetsvänstern, säga att det fullständigt ointressant. Jag bryr mig bara om faktiska omständigheter och hur människor beter sig. Utifrån det bemöter jag människor och så tycker jag samhället också borde göra.
Då till grundfrågan, vad är då skillnaden som har väckt mitt engagemang för Ukraina? Det visar sig koka ner till vad Ukrainas regering gått ut med: ”Män mellan 18-60 år stannar och skyddar landet”. Jag sympatiserar med det. De som nu kommer till Sverige från Ukraina är till stor majoritet kvinnor och barn. Vill man förenkla det så är det precis tvärt om mot hur det såg ut 2015-2019 då de flesta som kom till Sverige var just män mellan 18 och 60 år.
Det har i debatten nu blivit förbjudet att prata om ”riktiga flyktingar”, vilket är absurt. När vi inte gör det, utan behandlar alla lika, migranter som flyktingar, kvinnor som män, barn som vuxna, då har vi övergett dem som verkligen behöver oss. Tro det eller ej, men för varje ekonomisk manlig migrant vi tar emot som asylsökande så blir det en plats mindre för en kvinna eller ett barn med reell flyktingstatus.
Och vilken hudfärg den kvinnan eller barnet har, är för mig fullständigt irrelevant. Jag fortsätter med gott samvete engagera mig för Ukraina och de kvinnor och barn som nu flyr därifrån. Men också för förtryckta och förföljda kvinnor som tvingas till könsstympning i Djibouti och andra länder, de yazidiska kvinnor som blir förslavade, våldtagna, torterade och förföljda av IS och andra kvinnor och barn i deras situation. Dem borde vi primärt hjälpa till Sverige. Kvinnor och barn först. Det tycker jag. Om andra tycker det är rasism så får det stå för dem.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.