Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

När modulhusen byggdes var tanken att de skulle vara temporära bostäder. Arkivbild. Bild: Jonas Lindstedt
När modulhusen byggdes var tanken att de skulle vara temporära bostäder. Arkivbild. Bild: Jonas Lindstedt

Karin Pihl: Kommunerna betalar priset för regeringens migrationspolitik

Många nyanlända i Göteborg har hyreskontrakt som löper ut inom något år. Ska familjerna lämnas vind för våg?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Inom kort löper hyreskontrakten ut för många nyanlända som bor i modulhusen vid Askimsviken. Husen, som uppfördes i spåren av flyktingkrisen, var tänkt att fungera som tillfälliga bostäder. Enligt lag har kommunen ett ansvar att erbjuda bostad för nyanlända i två år. Däremot är det staten som stått för hyra och uppehälle.

Många kommuner har dock valt att förlänga tiden. I Göteborg har kontrakten för barnfamiljer sträckts ut till fem år. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har föreslagit att göra kontrakten permanenta, vilket avslogs av majoriteten i kommunfullmäktige.

Liberalerna är splittrade i frågan. Gruppledaren Axel Darvik, som är motståndare till att kontrakten förlängs, motiverar sitt ställningstagande med att många grupper i samhället - inte bara nyanlända - har svårt att hitta bostad. Kommunen måste därför behandla alla invånare lika.

Darviks partikollega Simona Mohamsson, ordförande i socialnämnden på Hisingen, är dock av en annan åsikt. Hon anser att kommunen inte kan sätta barnfamiljer på gatan, och att kostnaderna riskerar att öka om dessa familjer i stället hänvisas till socialtjänsten för att få boende (DN 11/3).

Rent principiellt har Darvik rätt. Att låta nyanlända få förlängda hyreskontrakt med hänvisning till att det är svårt att hitta ett boende i Göteborg är orättvist och sticker i ögonen på många. Det är inte bara nyanlända migranter som har svårt att skaffa en lägenhet.

Men kommunal socialpolitik kan inte bedrivas bara efter teoretiska principer om rättvisa. Man måste se till de praktiska konsekvenserna. De familjer som inte lyckas få tag i en bostad kommer, precis som Mohamsson säger, hamna hos socialtjänsten som får ordna med jourboende, vilket knappast är gratis. Alternativet för familjerna är att söka sig till den svarta bostadsmarknaden.

Ytterst handlar det om svensk migrationspolitik och den konflikt mellan stat och kommun som uppstått i dess spår. Anledningen till att modulhusen byggdes från första början var att regeringen drev igenom den så kallade bosättningslagen, som säger att kommunerna måste ta emot migranter. Förvisso får kommunerna ersättning men denna upphör alltså efter två år. Det säger sig självt att de flesta som kommer till Sverige utan kontakter, jobb eller språkkunskaper kommer att ha svårt att ordna en bostad på egen hand efter så kort tid.

Det är staten som bestämmer migrationspolitiken. I början av 2010-talet rådde närmast konsensus bland politikerna om att Sverige hade råd att ta emot ett stort antal flyktingar. Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt bad svenskarna inför valet 2014 att ”öppna sina hjärtan”. Centerledaren Annie Lööf talade om Sverige som ett ”välkomnande nybyggarland”.

Men Sverige på 2000-talet är inte Minnesota på 1800-talet. De flyktinginvandrare som sökt sig till Sverige har kommit till ett land med höga välfärdsambitioner som inte tolererar att barnfamiljer tvingas leva hemlösa. För kommunerna, som har det långsiktiga ansvaret för de människor som kommer, innebär rikspolitikernas visioner en ytterst konkret utmaning. Det måste ordnas med bostäder och andra insatser. Annars riskerar vi att få social misär.

Att lämna de boende med korttidskontrakt vind för våg skulle inte bara skapa mänskligt lidande. Barn som växer upp utan en fast punkt i form av en bostad riskerar att dras till kriminalitet och andra asociala beteendemönster, vilket Göteborgs stad kommer att behöva hantera om 10-15 år.

Staten måste ta ett större ansvar. Det innebär att ge kommunerna ersättning för mottagande i mer än två år. Men också att migrationspolitiken i mycket högre grad anpassas efter kommunernas mottagningsförmåga. Dessvärre vill regeringen efter påtryckningar från Miljöpartiet göra tvärtom och öka invandringen till Sverige.

Socialdemokraterna bör lyssna mindre på MP och mer på de kommunpolitiker som har som uppgift att hantera migrationspolitiken i praktiken.