Resultatet av helgens folkomröstning i Moldavien ser ut att bli ett ja till EU-ansökan – om än med minsta möjliga marginal – när i stort sett alla röster räknats. Det samtida presidentval som hölls går vidare till en andra omgång då ingen kandidat fick över hälften av rösterna.
Få svenskar har någon relation till Moldavien. Det är ett litet land i utkanten av Balkanhalvön med drygt två och en halv miljoner invånare, insprängt mellan Rumänien och Ukraina. Inget europeiskt land är dock för litet för att inte spela en strategisk roll i den pågående maktkampen mellan Ryssland och Väst. Därför finns det anledning att bry sig om vad som händer i Moldavien. Den ryska regimen bryr sig definitivt.
Enligt Moldaviens västvänliga president, Maia Sandu, har Moskva via kriminella grupperingar mutat ett stort antal medborgare att rösta emot EU-linjen – det kan röra sig om så många som 300 000 röster. Enligt opinionsmätningarna skulle nämligen Ja-sidan ha vunnit en förkrossande seger. Men Moldavien är inte bara mycket fattigt utan också mycket korrupt. Det har dessutom flera minoritetsgrupper som Ryssland aktivt understött för att underminera regeringen i huvudstaden Chișinău. Sammantaget en perfekt grogrund för ryska destabiliseringsförsök.
Moldaviens majoritetsbefolkning ligger kulturellt och språkligt nära grannlandet Rumänien. Under det historiska namnet Bessarabien var Moldavien till och med en del av Rumänien under mellankrigstiden. Undantaget den del längst i öst som går under namnet Transnistrien och som då tillhörde Sovjet. Den delen kontrolleras inte heller i dag av regeringen i Chișinău trots att den formellt hör till dagens Moldavien, den står i stället indirekt under ryskt beskydd.
För Ryssland har det var en genomtänkt strategi att utnyttja minoriteter i grannländerna som en slags fot i dörren så att Moskva har kunnat behålla ett inflytande. Samma situation föreligger i Georgien där Ryssland agerar beskyddare åt de två utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien.
Det ska sägas att hos just dessa minoriteter har det funnits ett genuint stöd för den ryska inblandningen, även om Rysslands agerande drivs av landets imperieambitioner snarare än någon genuin välvilja mot de som bor där.
I länder som Belarus och Ukraina saknades förtryckta etniska minoriteter att utnyttja, vilket som bekant inte hindrat Moskva från att försöka behålla kontrollen – genom att understödja diktaturen i Minsk respektive försök att först påverka politiken och sedan störta den folkvalda ledningen i Kiev militärt. I Ukraina har man även byggt ett falskt narrativ om att en rysk minoritet i Donbas skulle vara utsatt för förtryck trots att det med undantag av Krim inte finns någon rysk minoritet i Ukraina, bara rysktalande ukrainare.
För regimen i Moskva är sanningen sekundär. Avgörande är i stället om det går att spinna en berättelse kring konflikter som gynnar den egna sidans intresse. Därför spelar propaganda en helt central roll – precis som den gjorde under Sovjetunionens dagar. Någon respekt för demokratins spelregler finns inte. Folkomröstningar handlar om att legitimera regimens vilja. Ryssland skäms knappt över att man lägger sig i omröstningar i andra länder som den i Moldavien med både propaganda, hot och mutor. Det hör till spelets regler i Kremls världsbild – en världsbild där vanliga medborgare saknar genuin vilja eller rättigheter och enbart är till för att manipulera. Samma synsätt går igen i synen på mindre stater. Det är de mäktiga som ska styra världen. Från rysk horisont fungerar västvärlden likadant men utan att erkänna det.
Den ryska cynismen fungerar faktiskt som en självuppfyllande profetia. Om korruption, mutor och politiskt våld blir vardag har Moskvas världsbild på ett sätt legitimerats. Därför ger sig Moskva gärna på svaga och lättinfiltrerade länder som Moldavien. Kriminella ligor och korrupta politiker är en stor tillgång för den ryska underrättelsetjänsten. För väst innebär det ett dilemma. Att svara med samma mynt bekräftar ju Moskvas narrativ, och är inte heller lika accepterat av hemmapubliken. Att bara titta på är å andra sidan inte heller ett särskilt attraktivt alternativ. Återstår att försöka verka långsiktigt genom att stärka oberoende och liberala institutioner.
Moldavien är inte det enda landet i regionen som intresserar Moskva. Även Serbien, mitt på Balkanhalvön, hör till de länder som Kreml aktivt försöker infiltrera och påverka i sin riktning. Landet har sedan NATO:s bombkampanj mot Belgrad 1999 ett horn i sidan till väst och dessutom mycket gamla kulturella band till Ryssland. Det räcker med att titta på en karta för att se att EU- och NATO-landet Rumänien ligger mitt emellan Moldavien och Serbien och att detta är ett potentiellt framtida konfliktområde om Ryssland skulle flytta fram sina positioner och få Ukraina på knä i det nuvarande kriget.
Balkan har som bekant varit katalysator för konflikter tidigare i historien. Ungern under Viktor Orbán odlar inte bara sina relationer till Moskva utan även till Turkiet, samtidigt som landet inte har kommit över sina landförluster från första världskriget och håller ett vakande öga på de ungerska minoriteterna i Ukraina och Rumänien.
Nästa månad hålls den andra och avgörande omröstningen i Moldaviens presidentval. Den sittande presidenten Maia Sandu är segertippad. Men räkna med att Moskvas hejdukar kommer göra vad de kan, och använda alla medel de kan komma undan med, för att ena oppositionen kring en mer östvänlig motkandidat.
