Varför är det just 23 kandidater som avporträtteras på de stora partiernas valaffischer? Jag ställde mig nyfiket frågan under ett besök i Helsingfors i samband med finländska riksdagsvalet häromveckan och lyckades så småningom också få gåtans lösning. Det handlade förstås inte om någon talmystik ur den finska folktron utan om hur valsystemet är beskaffat.
Med undantag för några valkretsar med få invånare, som till exempel Lappland, får partierna helt enkelt inte ställa upp med fler kandidater än det antal riksdagsplatser som står på spel. Helsingfors utser 23 av riksdagens 200 ledamöter och då blir det max 23 kandidater på partiernas listor. Till skillnad från hos oss tar man personvalet på allvar och vill inte ha valsedlar som mer liknar medlemsförteckningar än realistiska erbjudanden till väljarna.
Sverige slog nytt bottenrekord 2022 då endast två (!) av 349 ledamöter kom in i riksdagen tack vare sina personkryss. I Finland är motsvarande förhållande 200 av 200. Varje riksdagsledamot har sitt mandat tack vare att ett tillräckligt stort antal väljare har fattat det individuella beslutet att skriva hans eller hennes kandidatnummer på valsedeln.
Partiorganisationerna är inte helt utan makt – det är där som de valbara kandidaterna tas fram – men när det gäller vilka personer som till sist verkligen blir valda är det helt och hållet väljarna som avgör.
Frånvaron av rikslistor och utjämningsmandat gör dessutom att Finland slipper absurditeter som att Sverigedemokraterna i Västerbotten sedan i höstas företräds av en skåning som fram till valdagen aldrig hade varit i länet.
Jaha, säger då den självbelåtne svensken. Men det här slutar väl med en faslig oreda där allsköns kändisar tar över och politiken blir publikfriande och oseriös?
Inte precis. Till att börja med tror jag att få personer med kunskap om finländsk politik skulle tycka att den allmänt sett präglas av ytlighet och lättsinne. Det är snarare ”Sverige för vuxna” än motsatsen man kommer att tänka på. (Samlingspartiet vann för övrigt valet på ett budskap om tuffa besparingar.)
Visst förekommer det att personer som gjort sig ett namn någon annanstans än i politiken kandiderar mer eller mindre framgångsrikt. I år handlade det till exempel om förre ordföranden för finländska Saco, förre överbefälhavaren och en professor emeritus i rättshistoria samt ett antal kulturpersonligheter och idrottare. Men frågan är vad som skulle göra sådana erfarenheter mindre värda än att ha harvat inom politiken sedan barnsben?
Silvermedaljören i stavhopp från Montreal-OS, Antti Kalliomäki, blev inte bara socialdemokratisk riksdagsledamot utan utsågs till flera olika ministerposter. Löparfenomenet Lasse Virén blev omvald som ledamot i riksdagen för Samlingspartiet. Det verkar för övrigt vara något särskilt med friidrotten: tro det eller ej men självaste Urho Kekkonen var nationell stjärna i stående höjdhopp och tresteg som ung. I vad mån just detta lade grunden till hans dryga kvartssekel som republikens president ska dock vara osagt.
LÄS MER: Finländarna valde ekonomin framför stjärnpolitikern Marin
LÄS MER: SD bör inte stötta ett parti som vill sänka svenska språket
