Göteborg behöver låg invandring i många år framöver om vi skall kunna besegra ojämlikheten och sätta punkt för segregationen, skrev fyra socialdemokratiska kommunalråd i Göteborg, med den socialdemokratiske gruppledaren Johan Attenius i spetsen i en debattartikel i Göteborgs-Posten.
De skrev också att "det måste göras klart att invandringspolitikens restriktiva fundament ligger fast för lång tid framöver."
För några år sedan hade det framkallat ett ramaskri. Debattörerna hade fått veta att de fiskade i grumligt vatten, att de gick rasistiska ärenden och att deras blåbruna budskap var rått främlingsfientligt.
De åsikter som i dag i princip omfattas av de flesta partier var tabu. Det blev Sara Skyttedal, då ordförande för Kristdemokraternas Ungdomsförbund KDU, varse då hon 2015 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där hon hävdade att "vi måste börja diskutera gräns för antalet flyktingar". Hon skrev:
"Vi riskerar en förstärkt segregation, ett nytt utanförskap och en social ilska när klyftor på detta sätt skapas mellan vår önskan att hjälpa och vår strukturella kapacitet att faktiskt göra det. Vi måste på ett seriöst och faktabaserat sätt börja diskutera var gränsen går för hur många asylsökande Sverige kan ta emot på kort sikt. Utifrån det måste vi sedan sätta press på andra länder inom Europeiska Unionen. Sverige är nämligen det land i Europa som redan i dag ger flest asylsökande uppehållstillstånd inte bara i proportion till vår storlek utan också i absoluta tal."
LÄS MER: Utan hopp ingen mening
Representanter för Liberala Ungdomsförbundet krävde att Kristdemokraterna skulle ta kraftfullt avstånd från "Skyttedals försöksballong". LUF skrev att "svaret är inte att begränsa Sveriges flyktingmottagande. Vi behöver slipa ner trösklarna in i det svenska samhället, inte höja murarna vid Sveriges gränser."
Sara Skyttedal fick också veta att hon hamnat bland rasister och främlingsfientliga. Någon skrev att "Sara Skyttedal och de som håller med henne har gått vilse och hamnat i ett mörkt källarrum." Debattörer fick huvudvärk, kände skam, obehag och rent av avsky.
Attenius et concortes debattartikel avslutas med den förtjänstfulla uppmaningen: "Migrationspolitiken får inte fastna i polariserande pajkastning. Sverige tjänar på en ansvarsfull och verklighetsförankrad invandringspolitik."
Men hur ser det ut från Attenius parti, som har begränsat invandringen och skryter om att vi har bland Europas mest restriktiva regler för invandring.
Ja, inte avstår man från pajkastningen. När riksdagen i onsdags höll partiledardebatt, Stefan Löfven sista riksdagsdebatt som statsminister, gick han hårt åt Moderaterna och Kristdemokraterna, som enligt honom har öppnat dörren för ett parti som vill "ha sönder det som bygger Sverige starkt, jämlikhet, frihet och demokrati", ett parti som inspireras av länder där kvinnors och hbtq-personers rättigheter kränks och hotet mot judar ökar, menade Löfven. Implicit: ett maktskifte i Sverige skulle hota demokratin och våra fri- och rättigheter.
Moderatledaren Ulf Kristersson blev också påhoppad när han i en intervju i somras sa att "det är uppenbart att invandringen i Sverige har blivit en belastning, både när det gäller kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem, trångboddhet".
Annie Lööf twittrade omedelbart: "Jag har en annan syn på de människor som invandrat till vårt land. En liberal, borgerlig." MP:s Märta Stenevi krävde en ursäkt. Utbildningsminister Anna Ekström beskyllde honom för "extrem retorik". För den som inte medvetet vill missförstå är det uppenbart att Ulf Kristersson menade invandringspolitiken och den "dåliga integrationen", inte alla invandrare.
Man kan i dag konstatera att det som tidigare var fascism och rasism nu är regeringspolitik. Trots det lever etiketteringen, brunsmetningen och misstänkliggöranden, som syftar till att undergräva meningsmotståndarnas trovärdighet, kvar.
Anklagelser om fascism och rasism har plågat svensk offentlighet i decennier. Det är ett oskick och en skam att inte orka, kunna eller vilja argumentera i sak. Hätskheten i sociala medier har till en del anammats av det politiska etablissemanget, överdrivna beskyllningar och invektiv har letat sig in i riksdagsdebatterna trots att många partier tycks vara ense i sak.
När välmenande åsiktspoliser inte beskriver den verklighet människor upplever, av rädsla för att gynna främlingsfientliga krafter, när politiker tillskriver meningsmotståndare odemokratiska avsikter utan att kunna lösa samhällsproblemen, då är risken stor att människor tappar förtroende för politikens möjligheter. Det bidrar till polarisering, till förakt för andras åsikter och mytbildningar.
Att döma av tonläget hittills står vi inför en ovanligt smutsig och polariserad valrörelse. Det gynnar inte den demokrati, som somliga menar är hotad och som alla vill försvara. Kriminalitet, invandring och integration kommer stå i centrum för den politiska diskussionen.
Jörgen Huitfeldt, chefredaktör för Kvartal skrev i en fristående ledarkolumn i DN, att den enda relevanta frågan för oss som bor i dagens Sverige är: "Vad gör vi nu? Och i stället för att märka ord och leda in debatten i gamla återvändsgränder är detta vad samtalet borde kretsa kring: Vilken slags invandring ska vi ha framöver?"
Det vore dessutom hederligt, anständigt och skulle väcka respekt om de politiker och opinionsbildare som uppenbarligen ändrat åsikt i frågan om invandring och integration faktiskt erkände det, att de låtit verkligheten påverka kartan. Och kanske vore det både klokt och framsynt att inte smutskasta och skambelägga de åsikter man i dag inte delar. De kan vara ens egna i morgon – om man lyssnar och lär av meningsmotståndare och verkligheten.
LÄS MER: Fakta är alltid av godo!
LÄS MER: Att tänka kring språkets utmaningar
