Kommer ni ihåg Waldorf och Statler, det två äldre gentlemännen i balkonglogen som gnällde på dem som uppträdde på scenen i The Muppet Show? Ingenting fann nåd när de gamla gubbarna häcklade Kermit och Fozzie. En god vän och jag konstaterade nyligen att vi håller på att bli språkliga Waldorf och Statler. Det finns alltid några språkligheter att häckla och klaga på, alltid ett modeord att fördöma eller en onödig preposition att förfasa sig över.
Vi är inte ensamma, har jag förstått. GP:s språkexpert Lars-Gunnar Andersson skrev i en krönika nyligen om smittsamma ord som irriterar, till exempel "liksom". En läsare menade att ordet är så vanligt i radio och TV att det blir svårt att koncentrera sig på det som egentligen sägs.
Lars-Gunnar Andersson svarade läsaren att det inte är "vanligheten i sig som irriterar. Det är modeorden som irriterar, ord som dels snabbt ökar i frekvens, dels vidgar sin betydelse och sitt användningsområde."
Språkprofessorn uppmärksammade också andra smittsamma uttryck i dagens språk: ja men, jo men och nej men i inledningen av ett yttrande. Det är inte bara smittsamt. Det är en veritabel epidemi också inne i meningar, inte minst bland idrottare, eller atleter som de numera kallas.
– Ja men, jag tycker att det gick ja men bra, har varit ett tämligen vanligt svar denna skidvinter.
Själv har jag hakat upp mig på, eller snarare snöat in på, en ny farsot: prepositions- och adverbdillet.
För den som ännu inte smittats men vill modernisera sin verbanvändning följer här en alldeles gratis lista sorterad efter användningsområde:
"Meteorologiska":
Snöa på, tätna på, frysa på, klarna upp,
Modern "kökssvenska":
Reducera ner, koka på, mjukna till, laga till, puttra på, svalna ner, värma på, smaka upp, forma in och forma upp, fräsa på, gå i (exempelvis att gå i med tomaterna).
"Upp-svenska":
Möta upp har länge varit populärt bland yngre, gärna i kombination med ordet vart:
– Vart skall vi mötas upp?
Detta upp, liksom den gamla klassikern hissa upp har nu fått sällskap av en lång rad nya upp-kombinationer:
Publicera upp, ljusa upp, starta upp, levla upp, uppindustrialisera och uppskilla samt det nya begreppet uppsnack.
"Gott och blandat":
Kika in, njuta in, släcka ner, öka på, köa på, tävla ut, forma in, spara ut (om hår), fira in, boka på, ledsna ur, blekna ut, luta på, lansera ut, distribuera ut, njuta in, släcka ner, styrka upp, larma ut, fastna till, luta på, kommentera på och minnas tillbaka.
Så varför alla dessa tilläggsord? Kanske är det för att det låter lite rundare, mjukare och inte så abrupt?
I så fall är det samma "andas barn", som två ord som blivit allt vanligare - "utmaning" och "tänker", modeord som just "vidgat sin betydelse och sitt användningsområde". Numera är allt en utmaning: vaccineringen är en utmaning, pandemin är en utmaning, miljöförstöringen är en utmaning. Liksom polariseringen, gängvåldet och skjutningarna, falska nyheter, äldreomsorgen, skolan, sjukvården och elförsörjningen. Allt är utmaningar. Borta är problem, svårigheter, bekymmer och eländen. Ingen vill ha problem men utmaningar tycks vara ok. Det låter vänligare, vackrare och mer hanterbart, något som går att fixa bara man anstränger sig. En utmaning är nästan lite tjusig, något för hjältar.
"Ibland misstänker jag att när politiker använder ordet utmaning hoppar de över problemet. Det smiter från allvaret. Då blir jag arg och tänker att det inte är så konstigt att det går åt fanders med mycket eftersom man antar en massa utmaningar utan att först ha definierat problemet", skrev författaren Lotta Lundberg i Svenska Dagbladet för ett tag sedan.
På samma sätt förhåller det sig med "tänker".
Alla tänker och gärna kring.
– Hur tänker du kring Socialdemokraternas förslag?
– Jag tänker att de inte inser allvaret i utmaningen, kan svaret lyda.
Man anser inte, tycker inte, menar inte, hävdar inte. Utan man går omkring och tänker lite i största allmänhet. Så behöver man inte heller stå till svars för åsikten, för det var ju bara en allmän fundering!
Vikten av språklig exakthet och begriplighet har blivit ännu tydligare under det gångna pandemiåret. Inte nog med att vi behövt lära oss en massa ord som vi inte tidigare var bekanta med, som R-tal, självkarantän, klustersmitta, coronaanpassa, coronahälsning, covid 19, immunitetspass och social distansering - alla med på nyordslistan 2020. Vi har också försökt förstå ord som evidens, redundans och resiliens – ord vars användning snarare skapar förvirring än förklaring.
Jag råkar tro att de allra flesta vill göra rätt i den kris som pandemin är. Vi vill alla bidra till att minska smittspridningen, underlätta för sjukvården och minska risken för att vi själva och andra blir allvarligt sjuka. Men det har inte varit enkelt att navigera rätt. Presskonferenserna och beskeden har varit många och har ibland verkat motstridiga, i alla synnerhet som innebörden av nyckelorden: direktiv, restriktioner, regler och rekommendationer inte varit kristallklar.
Att ord är viktiga kan egentligen inte illustreras tydligare. Språket, orden, nyanserna och ordrikedomen, skärpan, tydligheten och precisionen är så oerhört viktiga, långt mer betydelsefulla och allvarligare än ett extra upp, in eller på! Det senare är snarare en snygghetsfråga – men inte heller utan betydelse.
