Vårvintern 2013 rasar Reva-debatten. Polisen försöker hitta papperslösa genom ID-kontroller i bland annat tunnelbanan i Stockholm. Eftersom blonda och blåögda enligt uppgifter ska ha fått visa upp lappen i mindre utsträckning, kommer anklagelser om rasprofilering. Johan Pehrson är Folkpartiets rättspolitiska talesperson och försvarar Polisen efter att de tillbakavisar uppgifterna om diskriminering.
Men uttalandet blir droppen som får bägaren att rinna över för oss i ungdomsförbundets styrelse. Pehrson personifierar kravliberalismen, och har redan innan krävt utökade buggningsmöjligheter, strängare straff för narkotikabrott och sänkt straffmyndighetsålder med ett år. Vi är bleeding heart-liberaler och kräver att Johan Pehrson avgår.
Våra hjärtan blöder och klappar särskilt för papperslösa flyktingar. Några av oss engagerar sig för att hjälpa dem, här finns kvinnor och barn med de jävligaste av öden, men också unga män som mest söker en bättre framtid. Jag vill sätta människan framför systemet, och förstår först senare att systemet också är en förutsättning för människors frihet.
Nog finns det mer destruktiva politiska strömningar än ungdomsförbundare som vill utsatta människor väl. Samhället måste dock vila på andra fundament. Johan Pehrson uttryckte också sympati för ömmande fall, men lät inte sina personliga känslor översvämma det samhällsbygge han trodde på. I svensk politik är den förmågan tyvärr sällsynt.
LÄS MER: Vem vågar rösta på Liberalerna?
Då, när åsiktskorridoren var som smalast, framstod minsta lilla krav som uttryck för en kraftig batonglinje. Sedan dess har både debatten och verkligheten ändrats – betydligt mer än Johan Pehrson, till hans favör. Numera är han den enda partiledare som ordentligt framhåller att sociala insatser behövs parallellt med hårdare straff. Stilen är mittemellan Bengt Westerbergs mjuka linje och Lars Leijonborgs hårdare tag. Utan att bli flummig eller otydlig.
Johan Pehrsons politik är kort och gott vad Sverige behöver. Att förortens barn tappar hoppet om framtiden är vår tids kanske viktigaste samhälls- och frihetsfråga. Den som orkar läsa igenom det 190 sidor långa Förortslyftet inser att Liberalerna har bra och genomtänkta förslag. Fokus på förskolan kan mycket väl bli en valvinnare.
Djävulen ligger i detaljerna, 2013 såväl som nu. Visst finns det fog att kritisera valda delar av både dagens och gårdagens idéer, som strängare straff för missbrukare. Kanske retar det också några att just jag som gästkolumnist på GP:s ledarsida skriver gott om den nya L-ledaren. Förhoppningsvis klarar dock de flesta av att bedöma Johan Pehrson för den han är.
Både omgivningens och det interna förhållningssättet till Liberalernas ledning brukar annars likna hur en skolklass beter sig mot den duktiga flickan i bänken längst fram. När hon har fel kan andra inte motstå impulsen att invända, så hon är den som oftast får mothugg trots att hon för det mesta har rätt.
Avgångskravet den gången var en del av en ganska osund partikultur där personliga varumärken byggdes genom att utåt ta avstånd från den politik man till största delen håller med om. Förlåt mig, Johan Pehrson. Och lycka till. Du behövs.
LÄS MER: Våga pröva er fram, Liberalerna
