Att regeringar avgår eller ombildas till följd av förlorat parlamentariskt stöd eller oenighet mellan regeringspartierna är vanligt i Europa. Även bland våra nordiska grannländer har det skett emellanåt. I Finland avgick samlingsregeringen, ledd av centern och med en utbrytargrupp från Sannfinländarna som koalitionspartner, 2019 efter misslyckade försök att driva igenom en omfattande hälso- och socialpolitisk reform.
2014 tvingades den dåvarande S-regeringen i Danmark till ombildning när det socialistiska partiet SF valde att hoppa av regeringssamarbetet. Förra året valde även Fremskrittspartiet att hoppa av den norska högerregeringen efter oenigheter om återvändande IS-jihadister.
Stabila regeringsunderlag är alltså inte ett normaltillstånd.
Det tåls att ha detta i bakhuvudet när man följer de hetsiga samtalen om Liberalernas ställningstagande i regeringsfrågan. På söndag fattar liberalpartisterna beslut om partiet ska stödja partiledningens förslag om att verka för en borgerlig regering efter valet 2022, även om det innebär att man tar stöd från Sverigedemokraterna.
Det hörs främst två argument till varför de borgerliga partierna inte bör pröva lyckan med minoritetsstyre med SD-stöd. Det handlar först och främst om eventuella hot mot den liberala demokratin. De som motsätter sig parlamentariskt samarbete med SD menar nämligen att den svenska demokratin står och faller med ett regeringsunderlag beroende av SD.
Denna farhåga bygger dock på att inte bara Moderaterna, utan även Kristdemokraterna och Liberalerna, skulle vara beredda att offra mediefrihet, rättssäkerhet och allt däremellan för att blidka SD. Det är inte troligt, alls.
Men låt oss leka med tanken att såväl M som KD är villiga att göra detta. Det skulle dock bara skapa det existensberättigande som L länge saknat i svensk politik. Om något skulle partiet vara en liberal garant i en borgerlig regering med SD-stöd. Vid oförnuftiga SD-krav kan Nyamko Sabuni dra i nödbromsen, hota med avhopp och även ansluta sig till oppositionen i en misstroendeförklaring mot Ulf Kristersson.
Men att skapa regeringskris, är det verkligen vad Sverige behöver? Det andra motargumentet handlar nämligen om vikten av stabila regeringsinnehav. Men om stabilitet är det viktigaste värdet för en regering, kan man lika gärna förespråka diktatur. I en demokrati är det dock medborgarna som avgör vilka partier som sitter i riksdagen och politikerna har att förhålla sig till detta. Och mycket tyder på att även nästa mandatperiod kommer att präglas av parlamentarisk oreda. Om opinionsmätningarna står sig fram till valet 2022 betyder det att inte bara Sverigedemokraterna, utan även Vänsterpartiet, kommit att stärka sina positioner i riksdagen.
För de borgerliga partierna innebär detta att man måste våga pröva sig fram och experimentera med nya konstellationer. Alternativet är annars ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Om den borgerliga planen funkar kan Sverige förhoppningsvis få en ny start efter åtta år av rödgrönt styre. Funkar det inte, eftersom SD tar strid för illiberala eller antidemokratiska krav, har de borgerliga partierna åtminstone prövat det alternativ som stod för handen och samtidigt avslöjat SD som ett förhandlingsodugligt parti.
