Man skulle kunna likna EU vid ett äktenskap som håller på att kantra. I relationens inledningsfas var allt frid och fröjd. Men allteftersom åren gått, desto mer efterhängsen har den ena parten blivit. Han vill bestämma vad frun ska äta, vad hon arbetar med och hur hon prioriterar sin egen budget – med argumentet att det stärker gemenskapen mellan de två.
Det kommer smygande, men efter några år är det uppenbart att relationen inte är vad den en gång var. Då finns bara ett sätt att rädda förhållandet: att den svartsjuke släpper sitt kontrollbehov och inser att äktenskapet inte hotas av att partnern också har ett eget liv. Snarare gör det förhållandet starkare och chanserna till en lång och lycklig relation ökar.
Det är ungefär där EU är i dag. På område efter område har unionen tagit sig an makt som den inte borde ha, vilket piskat upp EU-fientliga strömningar i flera länder. I Sverige har vi inte riktigt insett detta. Vi lever fortfarande i villfarelsen att den europeiska unionen är vad vi vill att den ska vara – ett europeiskt samarbete för en starkare röst i världen, med en inre marknad som gör oss alla rikare.
LÄS MER: EU-kommissionen har fått storhetsvansinne
Dessvärre har EU tagit över flera politikområden på ett sätt som på allvar hotar medlemsländernas självbestämmande.
Vi har socialpolitiken. Med den sociala pelaren vill unionen kontrollera medlemsländernas regler kring föräldraledighet och arbetsrätt. Införandet av minimilöner, som är en del av paketet, riskerar i framtiden att utgöra ett hot mot den svenska modellen.
Vi har skogspolitiken, där EU på olika sätt försöker motverka avskogning. Bland annat genom att införa administrativa regler som riskerar att knäcka små skogsägare. Detta trots att det inte går att säga att Sverige – vars yta består till 70 procent av skog och som haft en aktiv skogsvårdspolitik i årtionden – har samma problem som andra länder där avskogningen gått för långt.
Ett annat slag i ansiktet är det faktum att EU vägrar klassa den svenska vattenkraften, en viktig komponent i vår klimatneutrala energiproduktion, som grön. Det får konsekvenser för möjligheten att producera el i Sverige.
Vi har den ekonomiska politiken, och inte minst den coronafond som EU-kommissionen införde. Det var i praktiken ett sätt att rädda euron. Men trots att Sverige inte är med i eurosamarbetet tvingades vi bidra med 150 miljarder kronor.
Här har den nya regeringen en viktig uppgift. Det går inte att tuffa på som vanligt. Sverige måste sätta hårt mot hårt och markera att vi inte accepterar EU:s ständigt ökande makt. Regeringen borde protestera mer kraftfullt mot EU-direktiv som rör frågor EU inte ska ha med att göra.
I tider med krig i Europa är det viktigare än någonsin att de europeiska länderna står samman mot säkerhetshot och auktoritära stater i vårt närområde. Men den sammanhållningen främjas inte av att EU bestämmer över pappamånader och lönenivåer. Snarare tvärtom. Europas vänner måste inse att ett EU som gör rätt saker är starkt, men att ett EU som gör fel saker snart får plocka fram skilsmässopappren.
LÄS MER: EU kommer aldrig lyckas ersätta nationerna
LÄS MER: Vilket EU vill Sverige ha?
