Hjälp de äldre, för en dag kommer du också bli gammal, sjöng Jarvis Cocker i Pulp-låten ”Help the aged”.
Jag kom att tänka på den textraden när jag läste om ungcenterns senaste kampanj som rönt kritik. I en kampanjvideo säger Réka Tolnai, ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund, att CUF vill att Lagen om anställningsskydd avskaffas helt. Inte reformeras. Hela anställningstryggheten, inklusive regler om uppsägningstid och skydd mot godtycklig uppsägning, ska uppenbarligen väck.
Enligt CUF skulle detta leda till att yngre fick jobb medan ”Britt-Marie, 45” som bara sitter och fikar på jobbet skulle, tja, få sparken.
Som om 45 ens vore gammalt. Och som om de flesta Britt-Marie i Sverige bara sitter och äter kakor på arbetstid. Det är landets alla underbetalda Britt-Marie som bär välfärdssverige på sina utslitna axlar.
LÄS MER: Vad är det för fel med att bara vara vanlig?
Syftet med kampanjen är att vi ska bli arga. Med detta har förbundet lyckats. Och en provokation från ett ungdomsförbund hade väl inte varit ett problem om åldersföraktet inte var så utbrett.
När forskare från Uppsala universitet och Linnéuniversitetet skickade ut 6 000 fiktiva, meritmässigt lika jobbansökningar fann de att chansen att bli kontaktad sjönk kraftigt med åldern – och det redan från 40 år! I 65-årsåldern var det nästan omöjligt att få ett jobberbjudande. Och nedgången var brantare för kvinnor än för män.
När forskarna frågade arbetsgivarna varför de föredrog yngre svarade de att de trodde att yngre var mer anpassningsbara, ambitiösa och drivna. Att en person med några decennier i en bransch skulle kunna utföra arbetsuppgifterna mer effektivt verkar inte ha slagit dem.
Ungdomshetsen går igen även i politiken. En femtedel av svenskarna är över 65, men enbart fem procent av de folkvalda i riksdagen är det (Aftonbladet 10/5).
Det är ett slöseri. Visst, vi vill inte ha en kultur som i USA där man måste vara över 70 för att ens kunna kandidera till president. Men att människor från medelåldern och uppåt anses föråldrade innebär att värdefull kompetens går förlorad.
Oavsett allt detta är det något som jag förundras över: Inser inte de som ständigt tjatar om att det behövs fler yngre i politiken och näringslivet att de själva förr än de anar kommer att fylla 45, 63 och 78? Inser de inte att de en dag kommer att vakna upp och fråga sig: varför är det ingen som bryr sig om vad jag tycker nu för tiden?
De kommer ganska snart se sig själva i spegeln och förstå att de inte är 23 längre.
Hur kommer det kännas då, när de börjar inse att av alla identiteter man kan hålla fast vid, är ungdom kanske den sämsta?
Som Jarvis sjunger: man kan färga håret. Men man kan inte springa ifrån tiden. Att släppa ungdomsfixeringen handlar inte bara om att uppvärdera erfarenhet. Det handlar också om att inte grusa framtiden för de som är unga i dag. Att sluta upp med att tro att ungdom i sig är en egenskap som trumfar allt annat ligger i de yngres självintresse, eftersom ungdom är flyktigt.
Åtminstone om man tänker långsiktigt. Något man nog med tiden lär sig är det bästa förhållningssättet till det mesta.
LÄS MER: Varför bryr sig feminismen bara om unga kvinnor?
