Efter några turbulenta veckor har Finland fått en ny regering. I går valdes Sanna Marin från socialdemokratiska SDP till statsminister. I Finland är det vanligt med stora koalitionsregeringar, och samarbetsparterna består denna gång av SDP, Vänsterförbundet, Centerpartiet, De gröna och liberala Svenska Folkpartiet.
Redan innan regeringsbildningen var helt klar hade det nyvalda finländska styret rönt stor uppmärksamhet i världen. Anledningen är ålder och kön. Alla ledare för regeringspartierna är kvinnor, och alla utom en – 55-åriga Anna-Maja Henriksson från Svenska Folkpartiet – är yngre än 35 år. Statsminister Marin är 34 och därmed världens yngsta på en sådan post.
Hyllningarna har strömmat in. Den förre statsministern Alexander Stubb hävdade att det unga politiska styret visar att Finland är ett modernt och progressivt land. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hyllade även hon den nya regeringen: ”Finland har tagit genusfrågorna till nästa nivå”, skrev hon på Twitter.
Det är inget fel med att regeringen till majoriteten består av kvinnor, precis som det inte är något problem när det politiska styret har en övervikt av män. Jämlikhet behöver nödvändigtvis inte handla om att man måste bete sig som två barn som ska dela på en flaska läsk.
Men åldern. Det är smått absurt. Att samtliga partiledare för regeringspartierna förutom en är under 35 förtjänar knappast några applåder. Det är snarare ett tecken på en osund ungdomskult.
En sådan finns så klart även i Sverige. Ebba Busch Thor (KD), Annie Lööf (C) och Gustav Fridolin (MP) var alla blott 28 år när de valdes till partiledare eller språkrör för sina respektive partier. Jimmie Åkesson (SD) var 31 när hans parti kom in i riksdagen, och då hade han redan varit partiledare i fem år.
Alla är de givetvis kompetenta på sitt sätt. Men att så många är så unga borde stämma till eftertanke.
Varför ses ungdom som en merit i sig? Borde det inte vara tvärtom? Folk borde väl snarare imponeras av att någon åstadkommit något trots sin ringa ålder och inte hylla ungdomen för dess egen skull. Givetvis ska en ung person kunna bli politiker, men är det verkligen rimligt att en så stor del av alla statsråd i en regering är helt befriad från antydan till grå hår?
Extra illa är det att åldersfixeringen kläs i en ytligt feministisk skrud. Det blir lite: ”Vad kul med lite unga brudar! Härligt att se lite kjolar bland alla kostymer!” över det hela.
Men det är kanske inte så konstigt att det blir så här när den feministiska debatten nästan enbart handlar om unga kvinnor. Enligt en ny sammanställning från Mediekompaniet är kvinnor över 50 år den grupp som det rapporteras minst om. Deras närvaro i nyhetsflödet minskar drastiskt – trots att det pratas om jämställdhet som aldrig förr.
Mediebilden tycks stämma överens med verkligheten. ”Jag skäms över synen på ålder i Sverige”, skrev Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson på sin Facebooksida nyligen, och refererade till en rapport från statliga Delegationen för senior arbetskraft. Föga förvånande visar sammanställningen att chansen att bli kallad till en arbetsintervju sjunker med åldern. Jobbchanserna försämras allra mest för kvinnor – och det redan efter fyllda 40!
Det ska finnas plats för unga i politiken. Men de flesta blir faktiskt bättre med åldern. Den mognaste 20-åring kommer ändå att vara klokare vid 55. Och för den som vill ”tänka nytt” kan det faktiskt vara en fördel att ha tänkt ett tag.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.