Mer eller fler är inte alltid bättre. Det gäller även i den högsta beslutande församlingen i landet, riksdagen. Sverige har med sina 349 ledamöter en stor riksdag jämfört med andra länder. Det har vi haft sedan 1970-talet då de två kamrarna i riksdagen slogs ihop till en.
Många riksdagsledamöter innebär mycket pengar i löner, administration, reseersättningar och betydligt mer i omställningsstöd som ledamöter kan kassera in under lång tid om de inte hittar ett nytt jobb – vilket det därmed inte finns så stor drivkraft för. Får vi valuta för dessa pengar?
Man kan konstatera att det i alla fall inte har hjälpt att ha 349 ledamöter i riksdagen för att se till att Sverige exempelvis har en stabil elförsörjning, en god beredskap för kriser, välfungerande integration och trygghet i alla delar av landet. Snarare så undrar man vad de egentligen håller på med där, när så lite fungerar i landet. Gör de något över huvud taget? Varför ställs inte regeringen och dess ministrar till svars oftare av riksdagen?
Argumentet att ha kvar en så stor riksdag lyder att det blir större mångfald och bättre representation. Det bygger dock på förhoppningen att mångfalden faktiskt kommer till uttryck och frågan är om den gör det. Jag hade gärna sett någon sorts analys eller utredning av det. Mycket få väljare känner till vilka som är deras representanter i riksdagen eller vet vilka som driver de frågor som de tycker är särskilt viktiga.
LÄS MER: Mer demokrati är inte alltid bättre
Ett problem är att det är enkelt för enskilda riksdagsledamöter att gömma sig bakom partiets linje. Allas ansvar blir ingens ansvar. Ledamöterna i riksdagen agerar som knapptryckare för sitt parti, snarare än enskilda individer med integritet och vilja att representera sina väljare. Om personligt ansvar inte är viktigt, om enskilda aldrig röstar annorlunda än sitt parti, varför behövs alla dessa ledamöter?
Riksdagen riskerar, precis som andra organisationer, att dess ledamöter hellre sysslar med enklare symbolfrågor snarare än svåra och komplexa sådana. Detta fenomen går inte att eliminera helt, men att skärpa ansvaret på varje ledamot kan ändå öka incitamenten att bry sig om det allra viktigaste. Ett sätt att göra det på är att helt enkelt ha färre ledamöter.
En annan aspekt är att riksdagen faktiskt redan i dag i praktiken är mindre än 349 ledamöter när omröstningar sker. Där tillämpas nämligen ett kvittningssystem. En frånvarande ledamot "kvittas" mot ledamöter i andra partier, som då också avstår från att rösta, för att behålla rätt sammansättning av riksdagen som helhet. Detta reducerar riksdagen med ganska många personer. Uppenbarligen fungerar det och kritiseras inte från något håll. I så fall kan man lika gärna minska riksdagen permanent.
Demokratin har blivit alltmer av en ritual, som ska ske för sin egen skull. Det som borde räknas är i stället om systemet fungerar, om folkviljan kommer till uttryck och landet styrs väl.
En stor riksdag är bra för dem som sitter där, som får makt och försörjning. Men fler politiker som gör samma saker, gör inte nödvändigtvis landet bättre. Sverige behöver demokratiska reformer och detta är en av dem. Det är något för en ny regering att ta itu med.
