Demokrati är ett av nutidens mest omtyckta ord. Det signalerar folkstyre, gemenskap och att alla är lika mycket värda. Men den fina auran till trots är demokratiska system inte perfekta. Även de kan utvecklas fel och få negativa konsekvenser för invånarna.
Det folkvalda EU-parlamentet har arbetat fram ett dokument om medborgarutbildning. I det finns en mängd förslag som syftar till att odla en europeisk identitet hos Europas invånare och försöka skapa känslomässiga band dem emellan.
Förslagen är omfattande och handlar om allt ifrån att organisationer och instanser ska tussas ihop och samarbeta, till att varje kommun borde ha ett EU-monument för att ge medborgarna en visuell symbol för den europeiska integrationen. Det ska vara EU-undervisning i skolorna – de som bedriver sådan ska få emblem att stoltsera med. Resultaten av alla åtgärder ska följas noggrant, data samlas in och så vidare.
Varför görs detta? Alla invånare i EU har ju redan sina nationella identiteter men gillar unionen så pass mycket att deras länder är med i den.
Man kan tolka det som att EU-parlamentet vill forma unionsinvånarnas politiska tillhörighet med närmast totalitära metoder. Förvisso är inställningen problematisk. Men det finns en enklare förklaring till vad som ligger bakom: EU-parlamentarikerna måste ha något att göra.
De som sitter i politiska församlingar eller innehar roller med makt tenderar att vilja rättfärdiga existensen av sin institution, sitt ämbete och dess betydelse. De vill syssla med saker som känns viktiga och som kan ge positiv synlighet. Då blir det fler kreativa initiativ och projekt, fler påbud och mer styrning.
Tendenserna finns även på nationell nivå i Sverige. Politikerna i riksdag och regering hittar hela tiden nya problem och nya saker som de säger är viktiga för befolkningen och därmed kräver deras ingripande.
Bakom alla politiska åtgärder finns förstås i regel en välvilja. Men det är inte detsamma som att det alltid blir bra för invånarna.
Alla politiska åtgärder och projekt kräver pengar, som tas från medborgarna själva och krymper deras egen makt och handlingsutrymme. Inte sällan orsakar politikernas ingrepp nya problem, snarare än löser de gamla. Det motiverar i sin tur ännu fler åtgärder från politiker. Men framför allt bekräftas genom denna process det, enligt de styrande själva, stora behovet av politiker och deras makt.
Har man skapat en union som EU så måste man förstås ha den till något. Man måste göra en rad viktiga saker. Att EU utvidgar sina befogenheter till allt fler områden är således inte förvånande. Det är närmast en politisk naturlag.
Med kännedom om hur människans drivkrafter ser ut och våra erfarenheter av makten, så borde vi lära oss att vara återhållsamma när vi inrättar olika offentliga instanser, även om de ska jobba för folket och är del av demokratin. Parlament borde inte vara för stora, instanser borde inte tillåtas att ansamla för mycket makt och de bör heller inte ha tillgång till alltför mycket pengar.
Så nästa gång politikerna säger att de måste lösa något: Fundera över om det verkligen är ett problem eller om det snarare handlar om att politikerna vill visa sig behövda.
