Det blev en megaflopp. På något annat sätt kan man inte beskriva den brittiska premiärministern Liz Truss korta tid vid makten. Efter endast 45 dagar på posten meddelade hon på torsdagseftermiddagen att hon avgår. Det brittiska konservativa partiet ska välja en ny ledare inom en vecka.
Truss korta tid som premiärminister har varit kantrad av katastrofer. Hon tillträdde i en tid då många britter inte har råd att betala elräkningarna och där maten blir dyrare och dyrare för varje månad. Hennes lösning? Kraftiga skattesänkningar, inte minst för de allra rikaste, och slopade ekonomiska satsningar på vården.
Sammanlagt planerades de största skattesänkningarna på 50 år i Storbritannien. Hela kalaset skulle finansieras med lån. Detta trots att Storbritanniens statsskuld redan uppgår till över 100 procent av landets BNP (som jämförelse: i Sverige ligger statsskulden på ungefär 20 procent).
Utöver skattesänkningar innehöll budgeten strypta ersättningar till arbetslösa och lågavlönade, något som enligt kritiker i det egna Torypartiet skulle tvinga ut en halv miljon britter i fattigdom. Utöver det skulle begränsningen för ekonomiska bonusar till bankanställda tas bort.
Vilka konsekvenser nyheten om budgeten fick är välkända. Marknaden reagerade kraftigt på det faktum att skattesänkningarna och subventionerna för hushållens elkostnader skulle finansieras med lån, och att de riskerade att spä på en redan skenande inflation.
Det brittiska pundet störtdök till det lägsta värdet någonsin jämfört med dollarn. Den brittiska centralbanken varnade för att den finansiella stabiliteten var hotad och tvingades till stödköp. Liz Truss och den sedermera sparkade finansministern Kwasi Kwarteng tvingades backa från delar av paketet.
Tumultet ledde till massiv kritik, både från socialdemokratiska Labour, konservativa tidningar och inifrån Torypartiet. I flera tidningar spekulerades det några dagar före hennes avgång i om ett salladshuvud skulle hålla längre än hennes ledarskap. På torsdagen stod det alltså klart att salladshuvudet vann.
Vad kan vi lära oss av detta?
LÄS MER: Britterna visar vägen i asylpolitiken
Den främsta lärdomen är att Truss och Kwartengs ekonomiska teori var fel. Massiva och ofinansierade skattesänkningar på branten till en recession leder inte till en vitamininjektion in i ekonomin utan startar en storm. Det går inte att äventyra en hel ekonomi när många knappt kan betala sina elräkningar.
Men den ekonomiska flopp som Liss Truss och Kwasi Kwarteng tvingade på britterna vittnar också vad som händer om man tror alltför starkt på sin ideologi och vägrar lyssna på kritiker. Både den nu avgående premiärministern och den sparkade finansministern drevs av en ideologisk övertygelse att avregleringar och skattelättnader är det enda som kan främja ”konkurrenskraft och tillväxt”, två ord som varit Truss mantra.
Det finns en moralisk dimension i det också. Både Truss och Kwarteng var exempelvis med och författade en skrift för tio år sedan som proklamerade att britterna är lata och mer intresserade av fotboll och popmusik än av att jobba. Omfördelningspolitik var irrelevant. Det enda politiken ska göra är att fokusera på tillväxt – som enligt deras modell endast kan skapas genom massiva skattelättnader och försämrade rättigheter för arbetslösa. Det är ingen slump att Margaret Thatcher är Truss stora förebild.
Det är förvisso sant att Storbritannien har problem med låg tillväxt. Men till skillnad från i början av 1980-talet då Margaret Thatcher gjorde entré beror dagens problem inte på att brittiskt näringsliv präglas av höga marginalskatter, ett stort statligt ägande, ilskna fackföreningar, vilda strejker och allmänna upplopp på gatan.
1980-talets ekonomiska reformer är redan genomförda. Thatcherismens tid är sedan länge förbi. Ändå valde det konservativa brittiska partiet en ledare som, trots protester, valde att driva en politik som om ingenting har hänt på 40 år.
Så går det om man litar för mycket på sin inre ideologiska kompass. Då riskerar man att bli blind för det faktum att tiderna förändras, och att varje tid har sina problem som kanske kräver helt andra lösningar än gårdagens.
LÄS MER: Inte ens marknaden vill längre ha marknadsfundamentalism
