Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tack vare de relativt låga kostnaderna i Rwanda kan de asylsökande som skickas från Storbritannien inackorderas på enklare hotell som det ovan.
Tack vare de relativt låga kostnaderna i Rwanda kan de asylsökande som skickas från Storbritannien inackorderas på enklare hotell som det ovan.

Håkan Boström: Britterna visar vägen i asylpolitiken

Storbritanniens har beslutat att skicka asylsökande, som tagit sig till landet på olagliga och farliga sätt, till Rwanda i Östafrika för prövning där i stället. Det är i själva verket mer humant och logiskt än EU:s nuvarande regelverk.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I tisdags stoppade Europadomstolen för mänskliga rättigheter Storbritanniens planer på att flyga asylsökande till Rwanda i Östafrika. Stoppet är dock tillfälligt, och sker på formella grunder. Europadomstolen vill invänta en prövning från Storbritanniens högsta domstol. Boris Johnsons Tory-regering planerar redan att återuppta trafiken.

Vad går då den nya utlokaliserade brittiska asylpolitiken ut på? Regeringen har beslutat att människor som tar sig till Storbritannien ”på olagliga och riskfyllda sätt” som i rangliga båtar över Engelska kanalen – hittills i år har 4500 personer kommit den vägen – ska skickas till Rwanda och få sin asylansökan prövad där i stället. Syftet är naturligtvis att få färre att riskera sina liv genom att betala flyktingsmugglare eller på andra sätt olagligen ta sig till Storbritannien för att söka asyl. Rwanda-policyn gäller alltså selektivt, och omfattar initialt inte heller familjer. Vårt grannland Danmark har för övrigt haft liknande planer på ett asylsamarbete med Rwanda.

Upplägget har väckt upprörda känslor och överklaganden från asylaktivister och andra. Men kritiken är tunn. Rwanda är förvisso ett land med brister, men det kan ändå ge skydd, mat och tak över huvudet. Den som har asylskäl ska dessutom få hjälp under en femårsperiod med att hitta arbete och utbildning.

Israel har tidigare skickat flyktingar till Rwanda. I det fallet lämnade de flesta landet, vilket dock får ses som ett frivilligt val och en indikation på att just dessa migranter hade alternativ.

Föreställningen att det skulle vara en mänsklig rättighet att söka permanent asyl i just världens rikaste länder har förstås inget med asylrättens grundtanke att göra – att ge tillfälligt skydd undan krig och förföljelse.

Det är svårt att tänka sig ett mer bisarrt hycklande och samtidigt direkt inhumant system än det nuvarande där Europa gör allt för att hålla flyktingar borta från kontinenten, men samtidigt håller fast vid ett regelverk som får människor att drunkna vid dess stränder. Det finns inget humant med detta över huvud taget.

Asyllagstiftningen har varit obsolet i flera decennier, eftersom den i praktiken förutsatt marginell migration. Någon modell som liknar den brittiska kommer förr eller senare bli allmängods. Den innebär trots allt att de som verkligen saknar alternativ kan få skydd, medan den stora mängd människor som idag söker ett bättre liv i Europa inser att det måste ske på andra vägar än genom att söka asyl.

Europa bör inte stänga sina gränser helt. Likt Storbritannien och Kanada bör man hålla öppet för kvalificerad arbetskraftsinvandring. Den som kan garantera långsiktig försörjning till sina närstående bör även ha möjlighet att ta hit dem. Europa kan också – som i fallet Ukraina – behöva öppna sina gränser vid konflikt i närområdet.

Men utöver detta kan inte Europa ha en stor asylinvandring från resten av världen. Det är socialt ohållbart och det finns inget moraliskt tveksamt med att utlokalisera asylprövningen till länder i exempelvis Afrika så länge de är någorlunda stabila och processen kan ske rättssäkert. EU har all anledning att studera det brittiska exemplet och se hur det kan vidareutvecklas.