Det är dålig stämning i Centerpartiet. Enligt Expressen (18/11) utbröt mindre kalabalik på det senaste partistyrelsemötet, eller som en källa uttrycker det ”enormt stor irritation”. Missämjan är inte ny. Skälet är att partiledaren Muharrem Demirok så tydligt vill binda partiet till en socialdemokratisk regering. Vilket han även gjorde klart denna gång.
Centerpartiet har som man brukar säga målat in sig i ett hörn. Demiroks företrädare Annie Lööf gjorde det till sin paradfråga att vara emot Sverigedemokraterna. Det var en framgångsrik strategi när det begav sig, som bottnade i personlig övertygelse och i hög grad samspelade med hennes personliga utstrålning. Problemet för Centern är att man nu har en partiledare som inte kommer i närheten av Lööfs interna status och personliga karisma. Därmed blir den mer djupgående problemen med ställningstagandet tydligare.
Partiet står dessutom ensamt kvar på perrongen när resten av borgerligheten insett att det inte går att styra landet med mindre än att räkna alla mandat i riksdagen – inklusive SD:s. Inga fler december- eller januariöverenskommelser.
Men helt ensamma på perrongen är man nu inte. Där står även Magdalena Andersson (s) och hennes entourage från Miljö- och Vänsterpartiet.
Demirok har egentligen dragit den enda rimliga slutsatsen givet partiets vägval. Tar man avstånd från Tidösamarbetet så är man en del av Magdalena Anderssons lag. För bland hans kritiker är det bara Centerstudenter som öppet pekar på alternativet – att tala med alla partier inklusive Sverigedemokraterna. Länge låtsades Centern (och Liberalerna) som att där fanns något tredje utanför logikens ramar. En del partister har fortfarande svårt att acceptera en verklighet som bara bjuder på tuffa alternativ ur C-synpunkt.
Centerpartiet har försatt sig i en svår sits. Ideologiskt står partiet långt till höger ekonomiskt, med avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar högt på agendan. C har profilerat sig som ett småföretagarparti, naturligt för ett parti som springer ur bonderörelsen. Mindre naturligt har det varit att kombinera detta arv med en progressiv profilering som SD:s främsta motståndare.
Faktum är att Centerpartiet hade kunnat vara det parti som fångade upp det folkliga missnöje som förde SD in i riksdagen för 14 år sedan. Förutsättningarna fanns där. Centern hade det folkliga arvet efter Torbjörn Fälldin och en profil som var ”anti-etablissemang” och pragmatisk. Men partiet var ideologiskt svagt och lättpåverkat runt millennieskiftet. Med Stureplanscentern ramlade det ned i ett nyliberalt kaninhål där teoretiska idéer om hur världen borde fungera fick företräde framför hur den faktiskt fungerar. Timingen var perfekt – för Sverigedemokraterna.
Den position som Centerpartiet intagit nu innebär i praktiken att man kommer tvingas budgetförhandla med Vänsterpartiet. Det är svårt att se vad det ska resultera i som kan kallas Centerpolitik, om inte C stenhårt går in för att driva landsbygdsfrågor igen. Centern har de senaste åren tappat enormt mycket på landsbygden, väljare som gått till just SD och som lär bli svåra att få tillbaka, om inte för behovet att kompromissa med Vänsterpartiet så för behovet att göra detsamma med Miljöpartiet. Det senare partiet har knappt något väljarstöd alls på landsbygden eftersom dess politik så ofta gör livet svårare där. Vänsterpartiet och Miljöpartiet täcker tillsammans upp motsatspositionerna till Centerns politik.
Ser man just till sakpolitiken – jordbruk, jakt- och fiske, infrastruktur, företagande och landsbygdsfrågor generellt är det självklart att C skulle trivas bättre om man samarbetade högerut. I de här klassiska centerfrågorna är det sakpolitiska avståndet till Sverigedemokraterna dessutom obefintligt.
Om Centerpartiet har problem med den interna sammanhållningen och opinionsstödet nu så är det heller ingenting mot vad partiet skulle få om det verkligen tvingas sitta ned och förhandla med Vänster- och Miljöpartiet, flankerade av en 6-7 gånger så stor socialdemokratisk maktmaskin i en regeringskonstellation.
C behöver förr eller senare tänka om. Kortsiktigt kommer det förstås fresta på för Centern att erkänna att partiet hamnat snett, speciellt i storstäderna där partiets stödtrupper i hög grad attraherades av Annie Lööf-linjen. Men Centern har fortfarande sitt starkaste fäste på landsbygden, både sett till partiets sakfrågor och aktiva medlemmar.
Men det är i längden utsiktslöst att försöka samregera med de två partier som står längst bort från Centern i alla frågor som påverkar kärnväljarnas vardag. Muharrem Demirok är på många sätt en övergångslösning för partiet. Nästa partiledare lär försöka föra partiet hem igen.
