Moralpanik och ett icke-problem så obetydligt att det inte är värt någon uppmärksamhet. Så beskrivs SVT:s senaste dokumentär om könsbyte i Sverige på Aftonbladets kultursida (AB 10/9).
Det är knappast en rättvis beskrivning. SVT-dokumentären är förvisso ett sammelsurium av olika vittnesmål; från läkare till psykiatriker och patienter. De berättar om farorna med könsbyten bland barn, bristfällig evidens och en vård som har blivit påverkad av aktivister och intresseorganisationer. De som inte ser några större problem med transvården än att den är långsam och inte tillräckligt spridd i landet tackade nej till att bli intervjuade. De har redan bestämt sig för att SVT ägnar sig åt kulturkrig och aktivism.
Det viktigaste i sammanhanget, vilket inte har något mer moralpanik att göra och som är helt oberoende av om det handlar om fem till hundra barn som berörs av transvården, är huruvida vården är ändamålsenlig. Det vill säga, ökar man patienternas livskvalitet?
Den frågan är, trots vad förespråkarna för sådan vård envist hävdar, inte avgjord. Tvärtom. Läget är såpass oklart att läkare på Karolinska sjukhuset 2021 förekom Socialstyrelsens nya riktlinjer för barns transvård. I dokumentet som de då skrev varnade de för att behandlingen som gavs till barn kunde ge upphov till biverkningar som kardiovaskulär sjukdom, benskörhet, infertilitet, cancer och trombossjukdom.
Preparaten som används för barn som ett led i könsbytet ges ”off label”. Det vill säga att de egentligen inte är ämnade för att skjuta upp puberteten hos barn eller användas för att initiera ett könsbyte. Det innebär att det saknas långtidsstudier som kan belysa biverkningarna och dessa är, som läkarna på Karolinska konstaterade, outforskade.
När Socialstyrelsens riktlinjer väl kom året efter Karolinskas hade de samma linje. ”De studier som finns ger inte tillräcklig information om behandlingen. Vi kan inte utesluta negativa effekter av den och vi vet inte om den gör nytta, den är alltid förenad med besvär och risk” förklarade Socialstyrelsens avdelningschef Thomas Lindén för SVT (23/2 2022).
Detta är en stor omkastning från riktlinjerna från 2015 i vilken behandlingen beskrevs som ”trygg och säker”. Det som senare skedde är ett exempel på vad som händer när viljan att göra gå patienten till mötes helt övertrumfar försiktighetsprincipen inom vården. Barn i Sverige har under dessa år fått en form av experimentell vård vars konsekvenser, biverkningar och faktiska effekt är omtvistad.
Var det så svårt att inse? I vägen stod viljan att göra gott och kanske framförallt uppfattningen att om barnen inte ges transvård så kommer de må än sämre, idka självskadebeteende och rentav begå självmord. I ett sådant läge ansåg många som förespråkat könsbyte för barn att vinsten översteg risken.
Men riskerna fanns hela tiden där. Med den svenska vårdens och politikernas (som glatt gjorde vad de kunde för att sänka åldersgränser) goda minne.
Det går inte att bortse från att både pubertetsblockerare, hormonpreparat och eventuell kirurgi påverkar kroppen på ett oåterkalleligt sätt och kan göra patienten beroende av vård livet ut. Ett beslut som fattas under barndomen innebär konsekvenser hela livet som barnet omöjligen kan överblicka.
De preparat som gavs, och alltjämt ges, till barn i tioårsåldern och uppåt för att försena puberteten inverkar på tillväxten av kroppen. Exempelvis påverkas mineraldensiteten i kroppens ben vilket kan ge upphov till osteoporos (benskörhet). Dessutom påverkas utvecklingen av könsorganet och könsdriften. Risk för infertilitet finns. I dag är åldersgränsen för sterilisering i Sverige 25, även om en myndig kan ansöka om dispens till Socialstyrelsen. Samtidigt ges barn i transvården behandling med svag evidens som kan innebära sterilitet.
Det finns i vår samtid en stark tro på att medicinering och vård kan lösa många av livets problem. Det är inte konstigt att det är så. 1900-talet innebar en enastående utveckling av läkarvetenskapen. Helt plötsligt kunde tidigare obotliga tillstånd och plågor lindras eller helt botas.
LÄS MER: Vården av unga transpersoner är ett haveri
Baksidan av detta är att det skapas en övertro på vilka tillstånd hos människan som kan medicineras. Att lösa förvirring och ångest kring ett barns könstillhörighet är ett sådant. Framför sig har vården haft barn som i många fall uppvisar så kallad samsjuklighet. Det vill säga: De lider av flera sjukdomar, både psykologiska och somatiska.
På svaga grunder har könsbyte uppfattats vara en helhetslösning för dessa patienter. Men i många fall kan inte svåra psykologiska besvär lösas med hjälp av mediciner och kirurgi. I stället för att lösa problem kan vården i stället skapa helt nya och oåterkalleliga funktionsnedsättningar som kommer att behöva bearbetas under resten av livet. Försiktighetsprincipen talar för att man bör avstå från sådana aktiva ingrepp på minderåriga.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
