Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Vården av unga transpersoner är ett haveri

Transvården för barn, även om den är välmenande, har i Sverige antagit formen av en experimentell behandling, framdriven av en högröstad politisk opinion.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Leo är tio år berättar han för sina föräldrar att han egentligen är en kille, inte tjej. Vid elva års ålder får han behandling med stopphormoner. Detta innebär att puberteten skjuts upp i väntan på en eventuell könskorrigering, det vill säga en medicinsk behandling varigenom en persons kroppsliga kön förändras .

Men så uppstår en rad biverkningar. Fyra och ett halvt år senare skickas Leo på en röntgenkontroll. Han har drabbats av benskörhet, stannat i växten och fått förändringar på två kotor vilket medför smärta.

Leos fall har uppmärksammats av Uppdrag granskning (UG) som ännu en gång belyst den svenska transvården för barn. Det framgår att flera barn som fått stopphormoner också fått allvarliga biverkningar, bland annat leverpåverkan eller kraftigt försämrat psykiskt mående.

Att de som genomgår en behandling med hormoner för att åtgärda könsdysfori skulle riskera biverkningar har länge förnekats. Hormonerna skjuter bara upp puberteten, sades det.

Men som Karolinska universitetssjukhuset konstaterade i samband med att de upphörde med pubertetsblockerande preparat i maj månad finns det "mycket lite kunskap om säkerheten på lång sikt". Trots detta har barn genomgått behandlingar i snart ett decennium.

Till saken hör att de preparat som används för att skjuta upp puberteten används ”off label”. Det vill säga att de egentligen inte är ämnade specifikt för att skjuta upp puberteten hos barn. Det innebär att det saknas långtidsstudier som kan belysa de eventuella biverkningar som flera barn nu har drabbats av.

De som inlett en könskorrigering och därefter ändrat sig börjar höras alltmer. Denna grupp av så kallat ”detransitionerade” personer har hittills ansetts vara enskilda undantag vars erfarenheter inte är giltiga för det stora flertalet.

I debatten kan det låta som att den som kritiserar vård med bristande empiriskt stöd är emot transpersoners rättigheter. Men deras berättelser, och uppgifterna om biverkningar bland barn, är viktiga för att förstå att frågan om könskorrigeringar inte är så enkel.

En majoritet av de som genomför en könskorrigering i vuxen ålder ångrar sig aldrig. För denna grupp är ingreppen, oavsett omfattning, viktiga för att leva ett fullgott liv. Men det innebär inte att behandlingen är riskfri, eller ens det enda rimliga alternativet, i synnerhet inte när det kommer till omyndiga patienter.

Förra året genomförde forskaren Lisa Littman en enkät i vilken detransitionerade barn förklarade varför de ändrat sig senare. En majoritet (55 procent) hävdade att de inte hade fått tillräcklig vägledning av läkare och sjukvården inför behandlingen. 58 procent oroade sig över potentiella medicinska biverkningar av behandlingen. En annan enkät vittnar om något liknande: 70 procent svarade att könsbytet inte förbättrade det psykiska måendet. 62 procent var oroliga över effekterna på hälsan.

Barn så unga som elva år har fått möjligheten att fatta livsavgörande beslut vars konsekvenser är svåra att överblicka. Dessutom har vården i Sverige, vilket UG visar i sitt program, inte varit tillräckligt tydlig gentemot såväl barn som föräldrar kring att vissa biverkningar kan riskera hälsan. Vården har inte givit dem möjligheten att fatta informerade beslut.

LÄS MER: Transvården till unga brister i etiken

LÄS MER: Oansvarigt att låta barn byta kön

Kanske har sjukvården inte känt till riskerna. Eller så har de tänkt att de var värda priset. Oavsett vad svaret är så är det tydligt att transvården för barn är en fråga med en stark ideologisk laddning.

Att iaktta en försiktighetsprincip inom vården ska inte behöva vara en laddad ideologisk fråga. Medicinsk-etiska diskussioner måste kunna avhandlas utan att deltagarna, vare sig de är politiker, läkare eller anhöriga, stämplas som transfoba reaktionärer.

Transvården för barn, även om den är välmenande, har i Sverige antagit formen av en experimentell behandling, framdriven av en högröstad politisk opinion. Konsekvenserna ser vi nu.