Innan år 2021 är slut riskerar 200 000 personer att bli långtidsarbetslösa. Sverige har aldrig haft så många människor som gått utan arbete i mer än ett halvår.
Arbetslösheten slår dessutom ojämnt i befolkningen. GT/Expressen har kartlagt långtidsarbetslösheten i Sverige med siffror från Arbetsförmedlingen (GT 29/8).
Sedan 2006 har antalet som varit arbetslösa länge ökat med 137 procent. Av dessa är nästan hälften, 97 500 personer, födda utanför Sverige.
Sysselsättningen är särskilt låg bland syrier, varav många kom till Sverige i och med den stora flyktingvågen 2015. Av dem som är födda i Syrien är hälften inskrivna på arbetsförmedlingen. En femtedel räknas som långtidsarbetslösa. Även personer med bakgrund i Eritrea och Somalia har det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
För den enskilde innebär långvarig arbetslöshet en ökad risk för att drabbas av depression. Pensionen blir sämre. För samhället är det en ekonomisk kostnad i form av bidrag och uteblivna skatteintäkter. Enligt GT kostar de långtidsarbetslösa staten 30 miljarder per år.
LÄS MER: Den tudelade arbetsmarknaden består
LÄS MER: För Socialdemokraterna är medelklassen en kassako
Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020, lovade Stefan Löfven inför valet 2014. Så blev det inte. I våras hade Sverige den fjärde högsta arbetslösheten i unionen. Kanske är det därför inte så förvånande att arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks pressekreterare försökt påverka publiceringen genom att höra av sig till GT och anklaga tidningen för att ”flörta med SD”. Att en medarbetare till en minister anklagar nyhetsjournalistik för att vara propaganda är, som GT:s chefredaktör Christer El-Mochantaf skriver i en kommentar, farsartat.
Hur kan så många vara arbetslösa så länge, trots att det finns branscher som lider av arbetskraftsbrist? En förklaring är att det med olika former av bidrag och ersättningar går att komma upp till en inkomstnivå som motsvarar lönen för ett lågkvalificerat arbete. Det minskar drivkrafterna att lära sig språket och söka ett jobb. En översyn av ersättningsnivåerna och skattelättnader för låginkomsttagare, i kombination med krav på att flytta dit jobben finns, skulle kunna förändra detta. Men sådana reformer måste ske varsamt. Det går inte att strypa bidragen från den ena dagen till den andra. Det skulle resultera i fattigdom och hemlöshet.
En annan central aspekt är matchningsproblemen. Det finns jobb i Sverige, även arbeten som inte kräver flera års högskolestudier. Bland de yrken som Arbetsförmedlingen spår brist på arbetskraft om fem år finns elektriker, buss- och spårvagnsförare, målare, svetsare, snickare och undersköterskor. Dessa yrken kräver ofta motsvarande gymnasieexamen och eventuellt något år på yrkeshögskola alternativt arbetsplatspraktik.
Men för den som endast har gått tre-fyra år grundskola i hemlandet och dessutom inte talar svenska är den svenska arbetsmarknaden mycket svår att ta sig in på. De jobb som inte kräver någon utbildning alls – de ”enkla jobb” Centerpartiet vill se – är få. De är i praktiken bortrationaliserade och automatiserade.
Arbeten som matkassepackare eller skoputsare är inte ekonomiskt lönsamma för samhället och accepteras inte i Sverige av kulturella skäl. Likaså är skattesubventionerade anställningar – statliga ”hittepåjobb” – som egentligen inte efterfrågas på arbetsmarknaden inte ekonomiskt rationella. Lösningen på långtidsarbetslösheten måste främst handla om utbildning och att skapa drivkrafter att tillgodogöra sig utbildning.
Samtidigt måste Sveriges migrationspolitik anpassas efter en verklighet där många som varit i Sverige i flera år inte ännu lyckats ta sig in på arbetsmarknaden. Detta problem får inte förvärras.
LÄS MER: Så klarade sig de svenska invandrarna
LÄS MER: Statens oförmåga hotar både företagsklimatet och jobben
