Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Olof Ohlsson med familj i Minnesota, 1871. Bild: Nordiska museet
Olof Ohlsson med familj i Minnesota, 1871. Bild: Nordiska museet

Adam Cwejman: Så klarade sig de svenska invandrarna

Svenskarna som utvandrade höll sig till varandra men var också tidigt väldigt framgångsrika.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Omkring 1,3 miljoner svenskar lämnade Sverige under slutet av 1800-talet och fyrtio år framåt. Många, om inte de flesta, påbörjade resan i Göteborg. I det som idag är köpcentret Femmanhuset, som då fortfarande bara vart känt som Östra Nordstan, fanns fullt av ölcaféer, hotell och resebyråer. Göteborg var sista anhalten innan det stora okända.

Bakom sig lämnade de fattiga småbygder i Småland och Värmland. En del kom tillbaka. Uppemot en femtedel av alla svenskar som gjorde resan västerut återvände. För vissa var det för svårt att etablera sig. Andra längtade hem. En del förstod på breven från släktingar hemmavid att det hade blivit bättre i Sverige.

Svenskarna som stannade i Nordamerika gjorde det ofta på samma ställe som sina landsmän. Vissa kommuner i de amerikanska delstaterna Minnesota och norra Wisconsin har än idag en ansenlig svensk-amerikansk minoritet. Svenskarna höll ihop och bosatte sig i samma bygder.

Svensk-amerikanerna är i huvudsak en assimilerad och i högsta grad amerikaniserad grupp. Dess svenskhet i dag består främst i minnet av förfädernas ursprungsland och några enstaka dialektala skillnader.

Men bortom det synliga finns det annat som överlevt efter ett århundrade. I en studie från Lunds universitet publicerad för nio år sedan studerades svenskarna i USA under tre generationer. En intressant observation forskarna gjorde var att svensk-amerikanerna var betydligt mer etniskt segregerade än vad utrikesfödda och deras barn är i Sverige i dag. 70 år efter invandringen hade fortfarande mer än hälften av svensk-amerikanerna två svenska föräldrar.

Samtidigt var deras deltagande på arbetsmarknaden något högre än de inföddas vilket berodde på att de svenska kvinnorna oftare jobbade än infödda kvinnor. Men kanske viktigare än att de deltog på arbetsmarknaden var att de faktiskt hade ett arbete.

Från 1880 till 1970 hade svenskar i regel samma sysselsättningsgrad som resten av befolkningen. Det så ofta omtalade sysselsättningsgapet mellan infödda och utrikesfödda i Sverige tycks inte ha existerat i USA mellan svensk-amerikanerna och majoritetsbefolkningen.

De svenska männen gjorde också, efter några decennier i det nya landet, en ordentlig klassresa. Samma gäller för kvinnorna. Första generationens svensk-amerikanska kvinnor hade låg status, var oftare arbetslösa än infödda kvinnor (även om det var rätt låg arbetslöshet) medan andra och tredje generationen gjorde ordentliga kliv framåt. I många fall överträffade ättlingarna till de svenska migranterna den infödda befolkningen.

Mönstret går till viss del igen även i dag och då i Sverige bland stora invandrargrupper som de från Balkan. I en studie av Johan Klaesson och Özge Öner samt Dieter Pennerstorfer konstaterar man värdet av att invandrare kan inspireras och få kontakter på arbetsmarknaden från den egna invandrargruppen.

Slutsatsen är denna: Det finns ett tydligt samband mellan att nyanlända får jobb och att personer ur samma invandrade grupp redan är etablerade som företagare. Huruvida personer ur andra utrikesfödda grupper eller infödda är företagare tycks spela mindre roll för den invandrade gruppen. Det är landsmännen som är avgörande.

Vad säger allt det här oss? Kultur och socialt kapital, det vill säga färdigheter och kunskaper som förmedlas mellan generationerna och inom gruppen är oerhört viktigt och inte sällan ett underskattat fenomen.

Svenskarna i USA hade, i snitt, lägre utbildning än gemene amerikan när de kom till USA. Men andra och tredje generationen var ofta bättre utbildad än snittbefolkningen. Stegen upp i samhällsstegen gick snabbt. Det verkar inte ha påverkats nämnvärt av att svenskarna höll sig till varandra, det vill säga i viss mån var segregerade från den omgivande befolkningen.

Människor inom en grupp för vidare erfarenheter, kunskaper och seder till andra nyanlända. Omvänt kan en grupp som saknar vissa kontakter och erfarenheter i sin tur hämma möjligheterna för personer ur samma grupp som kommer senare. Så cementeras ojämlikheter bland invandrare och fortplantas till kommande generationer.

Det här är både goda och dåliga nyheter. Goda, för att det verkar som att vissa invandrargrupper kommer klara sig bra, kanske till och med bättre än majoritetsbefolkningen, trots segregation och verkningslös integrationspolitik.

Dåliga nyheter för att vissa invandrargrupper, på grund av dåligt utgångsläge eller initialt lågt socialt kapital oavsett åtgärder kommer klara sig sämre - oaktat jämlikhetsskapande åtgärder. Det är ett underläge som kan hålla i sig i decennier, om inte ännu längre.