Arbetslösheten har stigit med två procentenheter i år på grund av coronakrisen – från sju till nio procent. Det kan tyckas marginellt, men motsvarar 100 000 personer. Totalt är närmare en halv miljon människor – eller 475 000 personer – inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Under finanskrisen 2008-2009 toppade som jämförelse arbetslösheten på 8,6 procent.
Precis som då, för elva år sedan, slår dock konjunkturnedgången väldigt olika mot olika delar av befolkningen. Offentliganställda, eller akademiker med fasta arbeten har knappt märkt av hotet mot jobben. Det är unga och utrikes födda, de som står längst från arbetsmarknaden som framförallt tar smällen. Många av dessa ingår i den sjättedel av arbetskraften som har osäkra och tidsbegränsade anställningar. En uppdelning av arbetsmarknaden som förvisso gör att fler kan ha arbete i goda tider, eftersom företagen vågar expandera med sådana anställningar. M men de som har sämst anställningar är också de som först får gå i kristider.
Att ungdomsarbetslösheten stiger när konjunkturen försvagas beror inte heller enbart på att människor sägs upp. När antalet nyanställningar är begränsade ”sväljer” inte arbetsmarknaden de nya årskullar som varje år pumpas ut i det ekonomiska blodomloppet.
Det är illa. Men i nuläget ser det faktiskt ut som att de värsta scenarierna från våren inte slagit in. Ökningen av arbetslösheten har stannat upp. Några av dem som sades upp tidigare i år har faktiskt återanställts på sistone, rapporterar Arbetsförmedlingen (SVT 14/9).
Om vi slipper en allt för stark andra coronavåg, eller om fler länder väljer att avstå från lockdown, tyder det mesta på att ekonomin kommer att fortsätta återhämta sig. Arbetslösheten kan mycket väl krypa tillbaka till nivån från innan pandemin redan inom ett par år. Ett viktigt skäl till att krisen inte ser ut att bli värre är att vi hittills lyckats undvika en krasch på bostads- eller finansmarknaden. Den svenska regeringens insatser med permitteringsstöd och stöd till kommunerna har också haft avsedd effekt.
Sveriges hantering av den ekonomiska krisen får på det hela taget godkänt. Det betyder inte att allt är bra. Sverige hade före krisen EU:s femte högsta arbetslöshet, nu har vi klättrat upp till en fjärdeplacering. Sverige har till exempel betydligt högre arbetslöshet än Tyskland, trots likartad industristruktur.
På denna punkt får inte regeringen godkänt. Även om fler och fler som förlorat jobbet tillfälligt under pandemin skulle kunna återvända under hösten och vintern så kvarstår problemet att Sverige har en högre strukturell arbetslöshet än jämförbara länder, vi har helt enkelt många som inte kan få jobb oavsett konjunktur.
Krisen riskerar att förvärra den här situationen. Långtidsarbetslösheten – mer än ett halvårs arbetslöshet, vilket gäller var tredje arbetslös idag – fortsätter till exempel att öka trots att den totala arbetslösheten stannat av. Det är välkänt att kriser tenderar slå ut delar av arbetskraften mer permanent. Kriser slår ut företag som inte förnyat sig tillräckligt och detsamma riskerar dessvärre gälla en del av dessa företags anställda. Effekterna av 1990-talet strukturomvandling, som förvisso var en mer djupgående kris, var kännbara i över ett decennium efteråt.
Sverige hade så sent som 2018 en arbetslöshet strax under EU-snittet, men antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program var då också högre än idag vilket dolde en del av arbetslösheten.
Frågan är hur regeringen tänker hantera de underläggande strukturella arbetslöshetsproblem Sverige har. Migrationspolitiken är förstås en viktig faktor, både som förklaring bakåt och för att hantera problemen framåt. De generella skattesänkningar som presenterades häromveckan, som C och L drivit igenom, kan nog glädja en del men är knappast effektiv sysselsättningspolitik – speciellt eftersom de inte är kopplade till arbetsinkomst utan gäller alla. Vilken effekt uppluckrade turordningsregler skulle ha på den totala arbetslösheten är omstritt (det är inte den mest centrala flaskhalsen). Troligen skulle det leda till att konjunktursvängningarna får ett större genomslag - både uppåt och neråt - samt en viss omfördelning av arbetslöshet över åldrarna.
Även i denna fråga är integrationen av nyanlända mer avgörande. Bortsett från ungdomar med låg utbildning är arbetslösheten bland infödda knappt ett problem. Långsiktigt är utbildning en central komponent för att möta ekonomisk omvandling. Vi lär dock tvingas acceptera att ännu fler befinner sig i den ekonomiska buffertzon som består av osäkra anställningar för att komma till rätta med de akuta integrationsbekymren.
Riktade skattesubventioner av typen Rut och Rot har visat sig fungera bättre, om än långt ifrån perfekt, jämfört med generella åtgärder. I ett längre perspektiv lär det dock bli en politisk stridsfråga om arbetsmarknaden kan och bör fortsätta bestå av ett A- och B-lag. Rätt lite talar för att regeringen eller för den delen oppositionen kommer göra något för att bryta den här uppdelningen då insidergruppen på arbetsmarknaden samtidigt är den största väljargruppen.
