För andra gången på kort tid frias klimataktivister från intrång och skadegörelse av domstolar som inte verkar förstå målen de dömer i.
Sommaren 2023 tog 26 aktivister från nätverket Återställ våtmarker sig in på Flymossen i Småland. Trots att polisen upprepade gånger avlägsnade aktivisterna återvände de för att fortsätta plugga igen diken.
22 av aktivisterna åtalades för olaga intrång och skadegörelse alternativt egenmäktigt förfarande. För tre av dem yrkade åklagaren på fängelsestraff då de tidigare dömts för liknande brott.
Frapperande nog friar Jönköpings tingsrätt samtliga. ”Äntligen kan oroliga människor överallt i hela Sverige gå ut på sin mosse och demonstrera”, förklarade en glad Pontus Bergendahl, talesperson för Återställ våtmarker, för Aktuell hållbarhet (8/1). Värt att notera är att Bergendahl även är talesperson för det politiska partiet Klimatalliansen.
När det gäller intrångsdelen menar rätten att ett så vidsträckt område som Flymossen inte kan anses utgöra en sådan plats som inte är tillgänglig för allmänheten och som därigenom skulle omfattas av straffbestämmelsen avseende olaga intrång. Ett mycket märkligt resonemang.
Det handlar ju inte om några flanörer som råkat irra sig in på området, utan om aktivister som medvetet tagit sig dit för att sabotera. Hur ska en verksamhetsutövare kunna upprätthålla säkerheten om utomstående ostört kan tränga in och förstöra?
Vad händer om en aktivist skadar sig eller om en maskinist råkar backa över någon som inte ska vara där? Vem ställs till svars? Mest troligt verksamhetsutövaren – som tingsrätten nekar möjligheten att skydda sig mot olyckor genom att tillåta att vem som helst kan spankulera fritt på arbetsplatser.
Även när det gäller åtalet för skadegörelse är resonemanget uppåt väggarna. Rätten pekar på att torvföretaget ”med relativ lätthet” kunde återställa efter aktivisternas framfart, och att materialet som användes för att täppa igen dikena aldrig lämnat verksamhetsutövarens ägo.
Skadegörelse handlar ju om skick, funktion och användbarhet – inte ägande. Även om materialet som aktivisterna använde tillhörde verksamhetsutövaren, så förändrades materialets placering dikets funktion på ett sätt som skadade verksamheten.
Lägg därtill att den sortens åtgärder hårt sammanfattat är otillåtna om de går emot allmänna eller enskilda intressen. Eftersom torvföretaget inte bara anlagt och underhållit dikena, utan också återställt dem efter aktivisternas framfart bör att plugga igen dem ha gått emot det enskilda intresset att dikena skulle fungera. Att gärningarna inte prövades ur denna aspekt är att lasta åklagaren.
För både åklagare och domstolar förtjänar kritik. Denna nya ordning är problematisk. Allemansrätten får inte bli en ursäkt för intrång och sabotage. Domstolar ska inte underminera brukanderätt och arbetsplatsers trygghet eller skapa en dubbelstandard där aktivister går fria för handlingar som markägare riskerat straff för. Detta hotar rättsstatens trovärdighet.
