Naomi Abramowicz: 1970-talet är över – slopa offentligt finansierad modersmålsundervisning

Svensk integrationspolitik känns lika modern som en beige gabardinkostym från 1975. Den behöver uppdateras till 2020-talet.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det dröjde inte länge förrän samarbetspartierna började knorra offentligt om innehållet i Tidöavtalet. Bara efter en dryg månad började Sverigedemokraterna och Liberalerna strida om den kommande utredning som ska göra en översyn av modersmålsundervisningen (SVT 30/12 2022). Skolminister Lotta Edholm (L) tog tydligt avstånd från riksdagsledamoten Patrick Reslows (SD) uttryckta förhoppning om att modersmålsundervisningen skulle avskaffas.

Men innan Edholm reflexmässigt avvisar ett SD-förslag bör hon fundera på om offentligt finansierad modersmålsundervisning för minoriteter verkligen hör hemma i Sverige 2023. Det är nämligen socialdemokratisk minoritetspolitik från 1970-talet.

I samband med propositionen om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken från 1975 blev modersmålsundervisning statlig politik. Idén var att staten skulle hjälpa invandrare att bevara och utveckla sin kulturella och språkliga identitet, bland annat genom att erbjuda hemspråksundervisning. I propositionen utgick man – till skillnad från i dagens integrationspolitik – att många skulle vilja återvandra till sina hemländer, och att anpassningsproblem till det gamla landet skulle underlättas om man hjälpte dem att behålla sitt hemspråk.

ANNONS

Men situationen 1975 och 2023 är som natt och dag. I dag är 20 procent av befolkningen född utomlands. Ännu fler har utländsk bakgrund, i synnerhet bland de yngre. Det är långt ifrån hur det var på 1970-talet när cirka fem procent av befolkningen var ”utlänningar”, som det står i propositionen. Gruppen som är berättigad till modersmålsundervisning har vuxit avsevärt, till drygt 300 000 elever – vilket utgör en tredjedel av alla elever. 180 000 undervisas i hemspråk. Det kunde ingen ha förutsett på 1970-talet.

Dessutom är det knappast svårt för invandrare att behålla sin ursprungliga kultur. Tvärtom går det att leva stora delar av sitt liv inom sin diasporagrupp för den som vill. Problemet är det motsatta jämfört med vad man föreställde sig på 1970-talet: många med utländsk bakgrund bor i segregerade områden och möter knappt någon som har etnisk svensk bakgrund eller svenska som modersmål.

För de föräldrar som tycker att det är värdefullt finns det inga hinder att se till att barnen lär sig sitt hemspråk. Många invandrargrupper är så pass stora att det inte borde vara några svårigheter att anordna det i egen regi.

Men det borde inte vara en lagstadgad skyldighet för det offentliga att utveckla invandrares språkliga identitet. Och det finns inget självändamål för en borgerlig regering att bevara en ursprungligen socialdemokratisk reform som har spelat ut sin roll för länge sen.

ANNONS

LÄS MER: Skippa spanskan på högstadiet

LÄS MER: Kyrkan har fel – svenska språket är viktigt

ANNONS