Tyskland är tillsammans med Norge Sveriges viktigaste handelspartner. Det är det land vi importerar mest varor och tjänster ifrån, och strax efter Norge det land vi exporterar mest till. Importen uppgår till 274 miljarder kronor årligen, exporten 170 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär en tiondel av Sveriges utrikeshandel.
Det bristande intresset för Tyskland i Sverige har dock länge påtalats som ett problem av tysk-svenska handelskammaren. Det riskerar att försämra utbytet. Inte minst gäller det svenskarnas dåliga tyskakunskaper. Enbart 4 procent av eleverna på gymnasiet läser tyska, något representanter för handelskammaren påtalade på DN Debatt i helgen (10/7). I Danmark är siffran tio gånger högre.
Språkkunskaper handlar inte bara om att mekaniskt göra sig förstådd. Det handlar i minst lika hög utsträckning om att skaffa sig kulturell kompetens, att förstå den andre och bygga gemensamma referensramar. Föreställningen att det skulle räcka med att kunna tala engelska är en typisk modern förenkling. Tyvärr är det också en typisk svensk föreställning.
Intresset för både tyska och franska har fallit kraftigt hos svenska skolelever de senaste decennierna. I årskurs sex får eleverna välja ett främmande språk utöver engelska. För 25 år sedan dominerade tyska och franska. I dag har de trängts ut av spanska. Enbart 20 procent väljer tyska, ännu färre franska medan spanskan dominerar totalt.
Man kan fråga sig varför. Möjligheten att läsa spanska infördes med 1994 års läroplan. Spanskan fick snabbt rykte om sig att vara ett relativt enkelt språk att lära sig. Visserligen talas spanska av många människor i framför allt Sydamerika. Men sett till kulturellt och ekonomiskt utbyte är det knappast rimligt att spanskan ska ha en så stark ställning i den svenska grundskolan. Vår import från Spanien uppgår till 27 miljarder kronor (en tiondel av importen från Tyskland). Vår export till Spanien uppgår till 32 miljarder kronor (en sjättedel av exporten till Tyskland). En viss export förekommer till Mexiko, 7 miljarder kronor, medan vår import från det spansktalande Sydamerika är försumbar.
Tyska språket är betydligt viktigare som handelsspråk för svenskar. Det har också haft en betydligt större kulturhistorisk betydelse för Sverige. Det sistnämnda delar det med franskan, som även är det främsta officiella språket i Europeiska unionen.
Det finns med andra ord goda skäl att fråga sig om reformen från 1994 var så lyckad. Det är i sig inte fel att svenska elever lär sig spanska. Men det är orimligt att spanskan likställts med franska och tyska. Låt eleverna välja mellan tyska och franska inför högstadiet och låt sedan spanska vara ett tillval på gymnasiet.
I dag är avhoppen från ”moderna språk” (tidigare B-språk) på högstadiet omfattande. Samtidigt minskar antalet behöriga lärare i franska och tyska. Ett tusental vardera beräknas gå i pension de närmaste fem åren. Antalet nyutexaminerade språklärare täcker inte ens upp för hälften av bortfallet.
Man kan förstås fråga sig om alla elever ska behöva läsa B-språk. Men så som dagens skolsystem är utformat går det inte att komma runt obligatoriet på högstadiet. Alla ska ges möjligheten att komma i kontakt med främmande språk (engelskan är knappast främmande längre). På gymnasiet kan det däremot vara förbehållet vissa högskoleförberedande linjer.
Den svenska språkpolitiken är inte oskyldig. Vårt bristande intresse för både våra nordiska grannländer och de stora kulturländerna på kontinenten hänger samman med våra dåliga språkkunskaper och missförståndet att ”det räcker med engelska”. Men Sverige är inte en fritt flytande global entitet. Det är ett land i Norden och Europa. Kunskaperna och intresset om oss är ofta betydligt större i våra grannländer, inklusive i Tyskland, än våra motsvarande kunskaper. Det är faktiskt inte bara pinsamt utan i förlängningen skadligt för vårt land.
