Sverige har en välfungerande lönebildningsmodell. Arbetsmarknadskonflikterna är få. Löneklyftorna begränsade. Reallönerna har under 25 år ökat snabbare än i de flesta jämförbara länder.
Under våren kommer en ny stor avtalsrörelse genomföras. 450 kollektivavtal ska förhandlas. 2,2 miljoner anställda berörs. Från näringslivsföreträdare, politiker och ekonomiska tyckare kommer förnumstiga krav om att löntagarna ska ta ansvar och inte bidra till en inflationskarusell.
Naturligtvis tjänar ingen på en pris- och lönespiral. Men vem är det egentligen som borde ta ansvar?
Min syn är att den svenska lönebildningsmodellen står inför större utmaningar än på länge. Tre utmaningar framstår som särskilt svåra.
För det första har företagens vinstandel under de senaste åren vuxit till rekordnivåer. Vinstandelen i näringslivet mäter hur stor del av förädlingsvärdet som tilldelas företagsägarna (kapital). Medan arbetskostnadsandelen mäter hur stor del som går till löntagarna (arbete). Sverige har tidigare, bättre än andra länder, lyckats bibehålla en relativt stabil fördelning mellan arbete och kapital. Men detta mönster har brutits de senaste åren.
Vinstandelen är nu historisk hög. Spegelbilden av detta är att svenska arbetstagares löneandel är historiskt låg. Den ökade vinstandelen är delvis ett resultat av att det har varit ovanligt enkelt för företagen under de senast 1–2 åren att rulla över ökade kostnader på kunderna. Det gäller inte minst inom branscher med dålig konkurrens så som livsmedelshandeln där "ICA-flation" råder.
Om balansen mellan arbete och kapital ska återupprättas behöver lönerna de kommande åren växa snabbare än produktiviteten. Klarar modellen att göra denna återbalansering?
För det andra har tjänstemännen utanför modellen dragit i väg. Högavlönade tjänstemän inom IT och ekonomi har under de senaste åren fått stora löneökningar långt över ”märket”. Samtidigt har arbetare inom LO-förbunden samt de tjänstemän som omfattas av industriavtalet visat stort ansvar under pandemin då man valde att frysa lönerna under början på pandemin för att mildra den ekonomiska krisen.
Hur långsiktigt är det att löntagargrupper som inte följer märket premieras?
För det tredje finns en flagrant brist på ansvarstagande inom både politik och näringsliv. Under de senaste månaderna har vi kunnat ta del av oräkneliga excesser med alltifrån kraftigt höjda styrelsearvoden till 75 procent höjda löner inom kommunpolitiken.
Hur kan man förvänta sig ansvar från vanligt folk om eliten fortsätter att sko sig?
Sverige har en välfungerande lönebildningsmodell. Vi har all anledning att försvara den. Men utmaningarna är ovanligt stora i år. Om modellen ska överleva krävs ett stort ansvarstagande i hela samhället – inte bara bland bilbyggare på Volvo och undersköterskor på Sahlgrenska. Alla måste hjälpa till. Även aktieägare, välbetalda tjänstemän och politiker.
