För några dagar sedan tog jag och ena hunden en morgonpromenad. Dessa toalettvandringar brukar röra sig i ungefär samma geografiska område, men med små varianter. Dagens version tog oss upp från Djurgårdsgatan mot Bangatan, genom Djurgårdsparken. I dessa upptinandets dagar återtar den gröna färgen sakta men säkert sin dominans i naturen, även om det, på marken i parker i städer, även finns en annan jordnära kulör som träder fram i samband med det gråvita frostbettets tillbakadragande: hundbajsbrun.
Det är anmärkningsvärt hur duktiga folk i stadsdelen Majorna har blivit på att skona naturen från plastpåseanvändande – framför allt när det gäller att plocka upp efter sina hundar. Detta är värt en högst miljömedveten applåd. Men nu var det – hur intressant det än kan vara – inte hundbajs detta kåseri skulle handla om. Vad skulle det då handla om? Ja, vill du veta det så får du fortsätta läsa några rader till, sörru.
Hundpromenaden tar oss, som sagt, upp till Bangatan och bort mot Stigbergstorget. Det är en jäkligt härlig plats att morgonflanera på, tycker jag. Bland alla dem – oss, skulle jag kunna säga, för jag tillhör denna skara – som går, cyklar, springer, promenerar, spankulerar, bilar eller åker kollektivt förbi denna yta råder alltid en mild brådska, en artig stress och en slapp målmedvetenhet. Här delar pedagogpräktiga grönvänstermjukisar övergångsställe med kommunalt sammanbitna konfliktcyklister, medan reklamrika terapisoffebesökare skamset väjer med sina elektriska kickbikes för anrika och antika arbetaralkisar.
Men något är annorlunda i dag. Det är lika småputtrigt som vanligt, men luften har en laddning som är svåridentifierad. Elektrisk förväntan dryper ner, längsmed 30-, 40- och 60-talshusen och ökar i styrka, ja, ser ut att ha sitt epicentrum, utanför Elis Corner. Där sitter, står och halvligger vad som snabbräknat ser ut som ett hundratal människor. Vissa har kroppen inpetad i sovsäckar, andra är kåldomslindade i filtar och plädar och ytterligare några vilar sin surt kaftanprydda kroppstyngd på ena höften.
”Vore det inte kul om vi återskapade de här ganska töntiga, tvåbenta däggdjuren?”
De köar, ser jag ju nu. Från Bengans ingång, runt hörnet vid Elis och bort mot Skeppet.
Jag är inte så naiv så att jag tror att det beror på att Fyrens café har premiär på en ny frukostmacka – även om jag tycker att om några mackor vore värda en hundrapersonerskö så är det väl just deras – nej, jag begriper att det förmodligen har med Bengans och med skivor att göra. Mycket riktigt: en snabb telefontitt gör gällande att det handlar om Record Store Day, den dag på året då det släpps unika, fysiska plattor till folket. Köfolket utanför Bengans är helt enkelt musikälskare.
Fast… är de det? Är det verkligen musiken de älskar? Skulle det kanske kunna vara så att de i stället är prylälskare? Eller är de till och med – och här drar jag efter andan åt min egen djärva slutsats – kö-älskare? För: vad säger det om en människa som ikläder sig sovsäck och ullstrumpor och frivilligt lägger sig bland träck och avgaser på en trottoar och väntar i timmar? Och, kanske ännu viktigare: vad vill den människan signalera?
Uppträdandet skulle till exempel kunna signalera hängivenhet, att man är ett lite större fan – och därigenom också en lite bättre människa – än kreti och pleti. ”Här ligger en som har fattat, medan du, Svensson som bara går förbi, inte har gjort det.”
Man skulle också kunna koppla denna mentalitet till vinnarskallen. I alla fall den sorts vinnarskalle som fanns hos dem av mina jämnåriga som i skolan tvångsmässigt och alltid lite flinande trängde sig före i bambakön. De som såg det som en sport att tränga sig – även om de inte gillade maten. Faktum är att det påfallande ofta var just de personer som trängde sig före i bambakön som också var de som gnällde mest på maten och grisade mest i matsalen. Jag fick aldrig ihop den ekvationen.
Sedan kan man naturligtvis alltid dra paralleller till det folk som står i kö för att komma in på populära krogar, klubbar och inneställen. De som sväljer ett utskänknings- och umgängesställes höga tankar om sig självt såsom varandes the shit och därigenom också göder dessa tankar.
– Här står vi nu, i den här kön. Alltså måste detta vara skitfräckt. Det måste vara värt det.
Jag, som ändå gillar att köpa vinylskivor och gå i skivaffärer och skrota och påta, har svårt att se mig själv köa i sovsäck utanför en skivaffär för att få första tjing på en purpurfärgad singel med en låt av en aldrig så älskad artist. Jag tror aldrig jag kommer att nå det steget på hängivenhetens förstutrappa. Att gå in i affären och handla samma purpursingel fem, sex timmar senare – OM den råkar finns kvar – skulle jag absolut kunna göra. Skulle den då inte finnas kvar så, ja, synd för mig – men singeln tog i alla fall inte min värdighet med sig när den försvann.
Apropå försvinnande: att sparka liv i utdöda djur är, som ni säkert sett, på tapeten igen. Uppdaterade kopior av jättevargar hit och falska mammutar dit. Osmakligt, kan man möjligen tycka, när vi vet att en stor del av våra nutida djur just nu står vid utrotningens brant. Kanske ska man se till att inte dessa försvinner först? Samtidigt konstaterar jag att alla djurarter försvinner till slut. Ja, vet ni, en vacker dag kommer faktiskt också mänskligheten att dö ut.
När det har hänt och vi och våra civilisationer blivit till fossil, låt säga om någon miljon år, så kanske de kackerlackor, myror eller sniglar eller vad det nu kan tänkas vara – kanske räkor, förresten – som tagit över planeten, hittar några av våra fossiliserade kroppar. Det skulle ju då kunna tänkas att framtidsräkorna får lite feeling och tänker:
– Vore det inte kul om vi återskapade de här ganska töntiga, tvåbenta däggdjuren?
Om de gör det så hoppas jag att de klipper rätt frikostigt med gensaxen.
Räkforskarna och deras fasettögda kloningsteam bör alltså, menar jag, inte tveka att göra en uppdaterad och något mer hållbar kopia av människan. Människa 2.0, skulle man kanske kunna säga.
Förutom de givna förbättringarna – att ta bort vår förmåga till våld, krig, miljöförstöring och, naturligtvis, vår enerverande vilja att skapa dokusåpor – så är det bra om de också klipper bort vår konstiga önskan att bevisa att vi är bäst genom att stå först i en kö.
I stället kan de förstärka egenskapen som gör att hundägare alltid, alltid, alltid plockar upp bajset efter sin hund. För jag utgår från att de också klonar fram hunden.
Allt annat vore vansinne.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
