Folkvagnen på bilden är inte kåsörens. Bild: Michael Probst

Tyko: Varför görs det inte sådana här bilar längre?

När kåsören köpte sin Bubbla tyckte trafikanterna fortfarande att bensin luktade gott.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Vi spelade tennis en dag, en folkswagengrabb och jag.

Och då kom vi att tala om gamla bensinmärken. Vi mindes en hel del: BP, Esso, IC, Carltex, Nynäs, Mobil, Gulf och Koppartrans förstås.

När jag tog mitt körkort 1968 fanns det fortfarande enkronas-automater på bensinstationerna. Räkneverket för liter gick snabbare än det för kronor.

Sedelautomater fanns förstås också, men det var ju inte alltid man hade råd att tanka så mycket som tio liter åt gången.

Dessutom var de opålitliga. Ofta såg man folk stå vid pumparna och ansa skrynkliga sedlar, stoppa i dem i facket ytterligare en gång, be en bön och skjuta in luckan.

ANNONS

Det man betalar för en full tank idag hade på den tiden räckt till en hel tankbil full med soppa. Nu vet man inte ens vad en kilowatt kostar.

Om det över huvud taget går att tanka. Jag har de senaste dagarna vid tre tillfällen försökt få i lite ström i min laddhybrid utan att det lyckats. Den har inte fått en stöt ens en gång.

Gammal hederlig bensin har blivit räddningen.

Förr kunde man välja på Regular, Premium och Super. Alltså 94, 97 och 100 oktan.

Men för bensinbolagen räckte det inte med bensin. De hade dille på att stoppa i undergörande tillsatser. Shell hade sitt ACI, Additive Controlling Ignition och Esso lade i en hel tiger.

Pumparna var lite åbäkiga. Man lyfte av slangen, drog i handtaget som satt under och hoppades på att något skulle hända. Inte sällan fick man ringa på den lilla knappen på pumpens sida för att personalen inne på stationen skulle nollställa räkneverket med ett rassel.

Eller också skötte de hela tankningen medan man lugnt kunde sitta kvar i bilen. Den sista betjänade stationen i Göteborg var Shell vid Heden, i korsningen Parkgatan och Sten Sturegatan.

Annat var det på 50-talet. Så här kunde det låta i tidningen Essomannen 1953:

ANNONS

"En Esso-man är välrakad när han går ut på stationen på morgonen. Och han tänker på att det är detaljerna som gör det – han glömmer alltså inte exempelvis att ge skorna en putsning."

Anledningen att jag kom in på bensinhistoria var inte alls att jag spelade tennis med någon volkswagenman, det var att jag hittade den förträffliga boken ”Full tank” av Olle Wilson från 1995.

Där får man till exempel veta varför vi kallar en bensinstation för ”mack”. Det var det svenska företaget Mack som tillverkade pumpsystemet Mackmeter. M-A-C-K var initialerna i efternamnen på företagets fyra grundare: Matthiason, Andersson, Collin och Key. Den senare var gift med en kvinna som hette Ellen, känd för sin bok ”Bensinens århundrade”.

Snart kallades alla försäljningsställen för ”mack”. Bensinbolagen ville hellre att det skulle heta servicestation för det lät trovärdigare. "Roy och Roger har en servicestation” ...nej, det höll inte.

Jag har förresten själv varit en folkvagnsgrabb. Min första bil var en Bubbla, årsmodell -60. Den var åtta år gammal och kostade 2 800 kronor.

Motorn lät som en bisvärm i ett stuprör.

Jag är säkert inte ensam om att ha gamla folkvagnsminnen som bubblar upp. Det var en mycket behändig bil. Till exempel det där resväskeutrymmet bakom baksätet (som också kunde rymma en mindre människa, en stensamling från Fårö, en hund eller en resegrammofon).

ANNONS

Bensintanken satt framför instrumentbrädan. Därför ville man i möjligaste mån undvika frontalkollisioner.

Någon bensinmätare fanns inte. Reservtanken kopplades in genom att man petade till en liten spak längst fram med foten. Om man samtidigt chokade maximalt kunde man köra utan att motorn stannade.

Reservdäcket låg längst fram. Och bagageutrymmet mellan däcket och tanken rymde typ en EPA-kasse.

Det ven i ventilationsrutorna vid hastigheter över 40 kilometer i timmen. Bilen hade en maxhastighet på 90 kilometer i timmen i starkt nedförslut. Var det dessutom medvind kunde man komma upp i 95.

När eberspächervärmen var på kändes det som att hålla fötterna i glödande kol. Helljusknappen satt i golvet till vänster om kopplingspedalen (man skötte den med foten, dummer).

Motorn lät som en bisvärm i ett stuprör.

När vi var i Visby en sommar körde vi in genom Norderport och försökte slå ständigt nya rekord i konsten att rulla så länge som möjligt utan att bromsa. Vi klarade oss till polisstationen vill jag minnas.

Folkvagnen hade inga som helst begränsningar, den gick lika bra att köra i skogen som på sandstranden. Och baksätet tog ledigt sex pers om det knep. Sådana bilar görs inte idag.

Det var på den tiden man tyckte bensin luktade gott. I dag är det ett mycket förtalat drivmedel.

ANNONS

Tallyho!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

GP Världens gång - kåseri av Kalle Wannerskog: Sluta raka er, flintisar! | Göteborgs-Posten

Tyko
ANNONS