Jag tänkte dela med mig av min gymrutin.
Den börjar redan innan jag ens har kommit utanför dörren. Liggande på soffan scrollar jag igenom alla nyhetsappar för att se om något, vad som helst, har hänt så jag slipper gå. Har jorden gått under? Kan man hoppas på en gasläcka i närheten? Är Goldie Hawns födelsedag en tillräcklig anledning att hålla sig hemma? Nähä. Då är väl Frans Josef den förste av Österrikes dödsdag inte att tänka på heller?
När jag konstaterat att det inte existerar några rimliga ursäkter att hoppa över träningen suckar jag högt, plockar ihop mina saker och går med aggressiv oentusiasm de femhundra meterna till gymmet.
Jag brukar värma upp genom att sitta på bänken intill skohyllan i några minuter och tänka på döden. Sedan är det dags att gå in i själva träningslokalen. Oftast brukar jag börja med benmaskinen för då kan jag nämligen kan sitta ner och göra mina övningar och kolla på mobilen samtidigt.
När ni kommit så här långt i texten borde det stå uppenbart att jag inte är speciellt förtjust i att träna. En gång i tiden hade jag studs i stegen och en sång i mitt hjärta på väg till gymmet. Sedan hände något. Närmare bestämt pandemin. Det var då vi 70-talistmän förvandlades från killar till gubbar.
Man såg det främst på sociala medier. 2019 postar jämnåriga och likasinnade sorglöst om musik, TV-serier och andra kul grejer. Lägger upp foton på en lyckad grillning. Kanske en nyinköpt vinylskiva. Två år senare postar samma personer i vredesmod om Anders Tegnell och vaccin. Lite om Greta Thunberg också.
Det finns inga övningar i världen som kommer hindra er från att se ut som vandrande mjukglassar ändå.
Även jag drabbades men på ett lite annat sätt. Min arbetsplats är en ensam källare. Gymmet var enda stället där jag behövde hålla avstånd. Så jag slutade gå dit. Den här virusskiten kommer väl bara hålla på någon månad ändå eller? Så gick det till när jag från att vara en relativt spänstig snubbe blev till någon som tar stöd med handflatorna mot knäna för att resa sig ur en stol. Visst slapp jag bli rättshaverist men i stället flyttade latmasken in.
En bieffekt av att träna samtidigt som man hatar att träna är att exakt allt irriterar en. Framför allt alla andra som befinner sig i lokalen. De högljudda tonårskillarna i grupp som spelar mobilspel med ena handen och lyfter med andra. Yogatanterna från Majorna som åmar sig på golvet. Den överpeppiga personalen.
Ge upp, vill jag ropa till nybörjargubbarna med kalaskula och strumpor uppdragna till knäna. Njut av tiden ni har kvar i stället för att slösa bort den här till ingen nytta. Det finns inga övningar i världen som kommer hindra er från att se ut som vandrande mjukglassar ändå.
Allra värst är de seriösa kroppsbyggarna. De där som åberopar något slags alfahanneskap samtidigt som de ägnar mer tid att titta på sig själva i spegeln än tonårstjejer. Man skulle vilja säga till dem att de där tatueringarna på halsen inte signalerar tuffhet så mycket som att de fick stryk av sina farsor. Tror du på allvar att det där vikingaskägget får dig att framstå som mindre flintis eller?
Nu kan man ju tycka att jag uttrycker mig onödigt hårt. Håller med, men jag försöker bara måla upp en bild av min sinnesstämning. Den släpper när det är dags att gå hem. För varje steg blir jag på bättre humör. Plötsligt minns jag inte längre varför jag var så himla arg. Sakta men säkert förvandlas jag tillbaka till den sorglöse gamäng jag i själva verket är. Det har inget med endorfiner att göra. Det är lyckan över att träningen är över för den här gången
Jag återvänder till min naturliga livsmiljö. Soffan i vardagsrummet. En röten själ i en sund kropp.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Äntligen får pappahumorn vetenskapligt stöd
