Unga människor pratar bara om hur många steg de har gått och vad de inte kan äta. De missar helt nöjet att prata om sjukdomar.
I min ålder pratar vi nästan inte om något annat. Vädret i all ära men sjukdomar är ännu mer oförutsägbara och blåser inte bort lika lätt. Det är ett samtalsämne som aldrig har stiltje.
Man kan inte stöta på någon i samma ålder utan att det ganska snart pratas sjukdomar. Är man dessutom en multisjuk åldring blir ju ämnet outtömligt. Lägg därtill en smula hypokondri så finns ju även alla sjukdomar man ännu inte fått att prata om. Outtömligt är ordet.
Ofta säger den man möter att den haft samma sjukdom fast värre. Och det är ju en lättnad att höra, man kanske inte är så sjuk som man känner sig trots allt.
Men förr eller senare dyker man på den taktlöse: ”Min kusin hade det där som du har. Han dog knall och fall i höstas.”
”Tack för omtanken”, vill man säga men gör det inte för taktlösa förstår i regel inte ironi.
Det är ganska irriterande att träffa på någon som påstår sig vara frisk (”Frisk? Du skulle bara veta…”) men ännu mer irriterande är att träffa på någon som är sjukare än man själv. Rör inte min sjukdom!
Det är inte heller så angenämt att råka på en läkare som säger att man är sjukare än man tror. Ibland utan att de själva vet om det. Sjukvårdspersonal är inte alltid särskilt måna om patientens lugn.
En bekant hade lagts in på sjukhus akut och en läkare kom och fällde genast följande kommentar: ”Detta borde någon gjort något åt för längesedan.”
Vad ska en stackars patient göra med den informationen? Det är svårt att svara på. Det enda man vet att är att den ökar på oron. Kunde inte läkaren i stället vänt sig till den kollega som borde gjort något för länge sedan och frågat varför denne inte gjorde något då när det borde ha gjorts?
Ett annat exempel: En tidig morgon gick jag till sjukhuset för att få reda på ett provsvar. När jag kom sa de att de försökt få kontakt med mig för jag hade inte behövt komma. De hade inte fått provsvaren än.
Jag tyckte inte det var så konstigt för det var mitt i sommaren och de var säkert underbemannade på labbet. De gav mig en ny tid.
Men precis när jag skulle gå sa läkaren: ”Ja, vi var tvungna att skicka proverna till Stockholm för en extra analys.”
KVAAACK!! Extra analys? Då hade de alltså hittat något! Vojne, vojne! Skräckfyllda orosdagar väntade (tills samtalet kom och meddelandet att allt var okej).
Innerst inne visste jag ändå att det inte skulle vara något farligt eftersom jag använder mig av devisen ”Inget blir som man tänkt”. Den brukar ju nästan alltid stämma.
Det är bara att hela tiden förutsätta det värsta. Tänk kvällstidning: ”Hår som växer? Kan vara cancer!” eller ”Vax i öronen? Kan vara tvestjärtkoloni!” eller ”Myggbett som kliar? Kan vara nya mördarmyggan från Afrika!”
Det finns dock en kategori yngre människor som alltid pratar sjukdomar. De försöker undvika dem för de vill leva i över 100 år. Odödlighet är ingen utopi.
De anpassar sin tillvaro för ett mycket långt liv. Man kan undra om de har samma entusiasm när de är 130.
Möjligen är det samma kategori människor som redan när de träder in i arbetslivet funderar på hur de så snabbt som möjligt ska kunna gå i pension.
Dödsvägrarna är ofta väldigt rika personer som har svår separationsångest (från sina pengar).
DN har haft en lång artikelserie om att bli så gammal som möjligt. Den handlar om Don´t Die-rörelsen. Personer som vägrar att dö, åtminstone inte förrän de uppnått typ 150 år.
Ledare för dödsvägrarna är 46-årige tech-miljardären Bryan Johnson. Han lägger 20 miljoner per år på att bli evigt ung bland annat för att chockbehandla sin penis och byta blod med sin tonårige son (som alltså får pappans gamla blod, hygglo).
Svenska Vendela är 33 år men betraktar sig som 21. Hon har tänkt att hon ska bli 167 år och går upp fem varje morgon för att hinna med att åldras så långsamt som möjligt.
Man följer vissa levnadsprinciper som kan sammanfattas med att det gäller att leva ett så trist liv som det bara går.
En del är rödljusterapi (inte att förväxla med kriminalvårdens blåljusterapi), kallbad, rå vitlök, hålla koll på sina pulszoner och äta ceylonkanel.
Dödsvägrarna är ofta väldigt rika personer som har svår separationsångest (från sina pengar).
Själv använder jag en enklare metod för att hålla mig levande. Lite hypokondri är aldrig fel.
Hypokondriskt skämt:
– Läkaren sa att jag inbillade mig.
– Så skönt att du bara inbillade dig att du var sjuk.
– Nej, han sa att jag inbillade mig att jag var hypokondrisk. Jag är sjuk.
Täta besök hos läkaren är bra. Jag brukar säga, och detta är inget skämt: Bättre att gå till läkaren en gång för mycket än en gång för sent.
Tallyho!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
