Det är inga bra tider för humor. Man känner sig som ett stort skämt. Det är alltför många skojare i farten. Dem man skulle skämta om står själva för hela föreställningen. Självsatiren blomstrar.
Donald Trumps tullerier är bara ett exempel. Ska man skratta eller gråta är frågan. Han håller på med en gigantisk tariffifikupp.
Han vill att alla ska bli rädda. Det senaste jag hörde är att man bland roddare i England nu befarar att han också ska höja årtullarna (se där vilka vissna skämt det blir över för oss som borde stå för humorn).
EU hotade med mothöjningar, bland annat på oblater. Förstår ni, det är inte skojigt längre. Oblater!
Jag tycker att EU borde ryta till ordentligt och säga till Trump: ”Vi kommer att höja alla tullar hundra gånger mer än du kan säga!” Är det sandlåda så är det.
Annars har jag hört att Trumps nästa drag är att ändra tiden. Han menar att Europa stjäl mycket tid av USA eftersom de ligger minst sex timmar före. ”De har behandlat oss illa, mycket illa, under en lång rad av år men nu sätter vi fram våra klockor.”
Han funderar till och med på att lägga på en extra timme så att USA ligger före Europa, som kompensation.
Han håller på med en gigantisk tariffifikupp.
Här hemma skämtas det hela tiden inom politiken. En säkerhetsrådgivare som glömmer hemliga dokument överallt. Det hade varit ett perfekt inslag i Monty Python.
Eller den där ministern som sa att ”det kan bli krig i Sverige” och trodde att han skulle skrämma upp svenskarna. I själva verket satt alla lugnt i båten eftersom de vet att politiker aldrig håller vad de lovar.
Ebba Busch har fått dille på kärnkraft. Men det händer inte mycket i frågan. Hon kanske har fått is i magen.
Om det ska hända något borde vi ha en ny kärnkraftsomröstning. Jag föreslår följande alternativ:
Linje 1: Jag vill bygga ut kärnkraften med en finansiering som här inte särskilt preciseras.
Linje 2: Jag tycker att kärnkraften redan borde varit utbyggd.
Linje 3: Jag tycker att kärnkraften redan borde varit avskaffad.
Linje 4: Jag tycker att Leif GW ska få bestämma för han verkar vara, jamen så klok någonstans.
Linje 5: Thorbjörn Fälldin, kom tillbaka.
Tills sist ska jag berätta något jag var med om nyligen som inte är roligt alls, tvärtom, det är verkligt skrämmande. Det var återigen den oberäkneliga slumpen som slog till med fullt kraft.
När jag vaknar på natten och inte kan somna om brukar det dyka upp låtar av olika slag i huvudet som jag ”lyssnar” igenom.
Den här natten var det ”The road to Mandalay”. Jag hade hört den i Frank Sinatras version ett par veckor tidigare, den är med på LP:n ”Come fly with me”. Det var nog första gången som Frank Sinatra dök upp som nattmusik.
Till min förvåning kunde jag hela låten, dock inte texten som bygger på en komplicerad dikt av Rudyard Kipling. Rudde kunde vara ganska svår ibland mitt bland allt Balooandet,.
Hur som helst, jag somnade i alla fall om.
På morgonen hörde jag på nyheterna i radion om en kraftig jordbävning i Sydostasien med epicentrum… vardå? Jo Mandalay! Av alla låtar, av alla platser.
Men det slutar inte där. Senare på dagen satt jag vid skrivbordet och hade på en Spotifylista i datorn. När listan är slut brukar Spotify fortsätta spela låtar som den tror att man gillar.
Vad dyker då upp? En dansk sånggrupp från 60-talet, Four Jacks, och av alla hundratals låtar de spelat in, vilken av dessa får jag höra? The road to Mandalay. Ruggigt är ordet.
Några dagar senare inträffade ett litet slumpartat efterskalv, om man så får säga. Vi satt vid middagsbordet och kom att tala om den gamla 80-talsromanen ”Dumskallarnas sammansvärjning” av John Kennedy Toole. Jag plockade till och med fram boken ur bokhyllan.
Senare på kvällen klickar jag in mig på X och överst ligger en artikel från The New Yorker som handlar om… en gammal klassiker från 80-talet: ”Dumskallarnas sammansvärjning”!
Av pur slumpslagenhet läser jag artikeln som avfärdar myten om att John Kennedy Tooles självmord vid 31-års ålder berodde på att ingen ville ge ut hans roman. Han hade tillräckligt med andra problem i livet. Sista året led han av en svår paranoia. Efter ett gräl satte han sig i bilen och gav sig ut på en två månaders roadtrip som slutade med självgasning på ett öde ställe i Missisippi.
Artikelns konklusion var att romanens huvdfigur, den hejdlöse Ignatius, inte är en anakronism utan en förutsägelse: alla nättrolls gudfader.
Det var på den tiden det gick att skämta om överheten.
Tallyho!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
