Vi skulle till gymmet, som så många andra lördagsmorgnar. Parkerade bilen, tog trapporna upp, det gick på autopilot. Pratade med bekanta som har samma helgrutin, tränade, drack vatten, önskade trevlig helg. Det vanliga.
Men sen, något högst oväntat. På vägen ut visade det sig att trapporna hade förvandlats till garderoben i Narniaböckerna och väl nere landade vi i en främmande värld: Pussel-SM.
Jag såg mig omkring. Där var pusslare som väntade på att tävla och som gick av och an i foajén, pusslare som uppvärmningspusslade, pusslare som umgicks med andra pusslare och planerade kvällens after puzzle, pusslare som pussades. På bord låg pussel till försäljning och man kunde höra pusslare som passerade kommentera högarna: ”Det har jag lagt, och det och det och det och det.”
Man blev onekligen nyfiken. Att det var gratis inträde avgjorde saken; man måste våga nytt ibland.
Vid väskkontrollen ursäktade jag vår uppsyn och gymväska och förklarade att det var ett spontanbesök. Men det var ingen som höjde på ögonbrynen; träningskläder och en väska med löparskor, vattenflaska och lurar är inga konstigheter för denna aktivitet som också strävar efter att uppnå erkännande som officiell idrott (läste jag i en folder från Svenska Pusselförbundet).
Man hade kunnat höra en himmelsblå hörnbit falla, men här fanns inte utrymme för sådant slarv.
Vi tog sikte på själva tävlingsområdet och lyckades på vägen motstå att köpa en tröja med trycket ”Eat, sleep, puzzle, repeat”. Väl inne i hallen gick vi som de vanemänniskor vi ändå är mot den sektion av läktaren där vi brukar sitta på handbollen. Platsen kändes trots det främmande men därför också lite spännande. Över hela planen, förlåt golvet, stod bord i långa och raka rader och vid varje plats satt en fokuserad deltagare redo att öppna påsen där en kartong med ett femhundrabitarspussel väntade. Vissa hade med sig ställ för locket och sorteringsbrickor medan andra nöjde sig med vattenflaska och kanske en snusdosa på bordet. Mellan deltagarna cirkulerade funktionärer i gula västar. När en speaker tog plats på scenen och det var dags för nedräkning till start ställde sig nästan alla upp vid sina bord, redo att få ut bitarna snabbast möjligt. Så gick klockan i gång – och det blev tyst.
Har det någonsin varit så tyst i arenan? Inte under ett pågående SM i alla fall. Man hade kunnat höra en himmelsblå hörnbit falla, men här fanns inte utrymme för sådant slarv. I den överväldigande tystnaden hörde jag plötsligt ett ljud (som inte var min tinnitus): ett dovt och behagligt smattrande. Det var den ljuva musik som skapas när över hundra personer sorterar pusselbitar – nästan som ett stilla sommarregn.
Jag blundade och tänkte att det här är väl ändå mindfulness, det som psykologen säger att jag måste öva på. Att sitta och lyssna på andra som pusslar. Även att pussla lär ju vara bra för olika förmågor, inte minst för att träna tålamodet. Jag gjorde en gång en ambitiös julkalender av ett femhundrabitarspussel till min son men höll på att bli tokig redan vid sorterandet. Det behövde ju finnas några bitar som passade ihop i samma lucka och det var inget vilsamt smattrande när jag sorterade 24 högar natten till den första december, kan jag säga. Vi kämpade dock på i flera veckor med pusslet, och alla hundar i hundra nyanser av brunt, men blev förstås inte klara. Säkert fattades det bitar på grund av yviga rörelser vid sorteringsfasen.
På arenan började det snart klia lite i handbollspubliken. Även om tävlingen kallas speed puzzling så var det aningen långsamt så här i inledningen och vi bestämde oss för en paus.
Efter en vända på Taubeutställning i stan, lunch och en halv handbollsmatch i b-hallen (det kallar jag att pussla) var vi tillbaka med nya krafter för att se lagtävlingen avgöras. Nu var det klart hetsigare stämning med fyra deltagare runt varje pussel och vi följde spänt spurten hos lagen i täten. Plötsligt lyckades ett lag trycka dit sista biten och ett litet men absolut inte störande jubel utbröt i hallen. På 53 minuter hade 1000 små bitar hamnat på rätt plats – ett minst sagt imponerande lagarbete.
Man kanske skulle testa ändå. Skippa pusseldeckaren och ta sig an Eiffeltornet i solnedgång, tillsammans. Pax för ramen.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
