I skrivande stund befinner jag mig på en idyllisk skärgårdsö och sjuder av indignation. Inte över platsen jag befinner mig. Nej för fan, här är underbart. Orsaken till min pysande harm är att folk verkar ha glömt hur det här med svensk industrisemester fungerar.
För här i Sverige packar man sina väskor och reser i väg till sina sommarställen för att under några veckor uppleva lite sämre levnadsstandard än man är van vid. Som man gjort i alla tider! Man diskar för hand. Man går utomhus för att få bättre täckning. Man stoppar undan suget efter en salted caramel islatte tills man är tillbaka i stan. I stället för bio, konserter och TV-spel roar man sig med kubb, raska promenader och kristen allsång i hamnen. Man undrar om den där mystiska doften i hallen helt enkelt är hur gamla hus luktar eller om en sork krupit in i väggen och dött. Och man gillar det.
Här på ön finns en enda affär vilket kräver viss planering. Vill du få tag på snus och kexchoklad efter kl 18 måste du ta båten till fastlandet eller helt enkelt bekämpa dina begär tills de öppnar igen. Häromdagen smög jag runt där inne och tjuvlyssnade på ett turistande par som grälade. Ämnet var affärens sortiment.
– Men du sa ju att det skulle finnas samma utbud som i stan, väste den ena till den andre.
Så gränslöst naivt och förmätet samtidigt. Du är inte i stan nu och det är hela poängen.
Denna episod fick mig att minnas när jag för några år sedan satt på öns lunchrestaurang som främst serverar burgare (och i viss mån räkmackor) till tillfälligt besökande seglare och bevittnade hur en vattenkammad kille på kanske tio år gnällde för sin mamma att ”de har inte Moules Frites här!”
Jag vet inte vad som gjorde mig mest rasande. Att han trodde det skulle finnas Moules Frites på ett burgarställe på en ö som inte är Åstol? Eller att en tioåring över huvud taget vet vad Moules Frites är?
I stället för bio, konserter och TV-spel roar man sig med kubb, raska promenader och kristen allsång i hamnen.
Men visst, de som är en handfull generationer äldre än jag häpnar förmodligen över att man numera kan köpa mat som man inte lagat själv på ön. De minns när affären var öppen en gång i veckan. De tycker väl jag är en märkvärdig fjomp som inte behöver ro över till grannön för att hämta posten. För de åldriga öborna är JAG en bortklemad turist som kommit för att kräva utbud, sortiment och service. Vi tyckte det borde finnas någonstans där man kunde köpa färdiglagad mat. Vi tyckte att det skulle finnas lite fler exotiska frukter i affären. Vi tyckte det skulle dras fiberinternet till våra 1800-talsstugor. Så nu kan man köpa paraguayos i affären och spela Call of duty utan en sekunds lagg. Man kan till och med få sötpotatispommes till sin burgare.
Men där kan man gott dra i handbromsen tycker jag.
För återigen, vill tillräckligt många att något ska finnas någonstans kommer det till slut materialisera sig. Kanske ändrar burgarhaket inriktning och börjar med asiatisk fusion i stället? Vad sägs om självscanningskassor i affären? En Applestore? En nattklubb? En skyskrapa med hotell? Sportarena? Kanske en bro så man slipper förlita sig på färjor? Och de som måste jobba i de där nya etablissemangen måste ju ha lägenheter att bo i. Varför inte byta namn på hela rasket till ”nya Sävedalen?”
Vart ska jag ta vägen då när jag under några veckor på sommaren vill hedra mitt arv som självplågande svensk och leva lite anspråkslöst?
Jag tänker åter på turisterna som klagade på affärsutbudet.
Nej, butiken kanske inte hade någon färsk koriander men den har å andra sidan gummistövlar och ekolod. På grund av skärgårdsö. Det hittar du minsann inte på Avenyn. Inte på Götgatspuckeln heller.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
